Om avsnittet
Här är en del av en essä jag skrev för Dagens Arena. Länk till hela artikeln finns längst ned. Klimatförändringar, krigshot, bankkollapser, en extremhöger som allt mer sätter dagordningen och skenande inflation. Listan kan göras betydligt längre. Det är mörka moln som tornar upp sig efter 1990-talets optimism om att de liberala demokratierna skulle lösa alla våra problem. Francis Fukuyama proklamerade ”historiens slut” när muren föll och allt skulle bli bättre. Det blev inte så, kan vi konstatera och kanske har vi istället kommit till ”Slutet på historiens slut”. Ungdomar kämpar med att hitta hopp om framtiden. Kanske till och med hopp om en framtid överhuvudtaget? Det är talande att den nyaste klimatrörelsen heter just Ta tillbaka framtiden. Framtiden har alltid varit en projektionsyta för samtiden. Utifrån nuet skapar vi bilder av framtiden. Därför var 1950 och 60-talets framtidsbilder fyllda med rymdresor och teknikutveckling. Därför är dagens framtidsbilder apokalyptiska. Och enligt en artikel i Nature från januari 2023 har de stora framstegen inom vetenskapen stannat av. Forskning handlar istället om att reproducera med små variationer. Till och med vetenskapen har förlorat sin visionära kraft. Även realpolitiken verkar framförallt vara intresserad av att blicka bakåt på glansdagar vi haft istället för att tänka att vi kan få något annat. Vad är det som gör att vi inte förmår att skapa positiva bilder av framtiden i en tid när vi så gärna vill ha det? Framtiden har alltid varit oviss, men idag är den det mer än någonsin. Alla dystra scenarion, från Artificiell intelligens till klimatkatastrofer, gör det svårt att orientera sig i vad som kan hända. Men det blir också svårare att hitta hopp. För varje potentiell lösning verkar skapa nya problem. I den grekiska mytologin gav Zeus en låda som absolut inte fick öppnas till Pandora. Men i sin mänsklighet följde hon raden av andra människor (Eva, Saul, Lots fru etc) som i religiösa berättelser låtit nyfikenheten styra och öppnade den förbjudna lådan. All ondska flödade ut, men hon stängde innan den var tömd. Det som fanns kvar i lådan var hoppet. Det enda som kunde få människan att härda ut inför världens ondska. I berättelsen symboliserar det att hoppet aldrig lämnar människan. Men kanske håller det på att lämna oss. De senaste åren har det kommit fler och fler böcker om att just sluta hoppas. Roy Scrantons Att lära sig dö i antropocen – reflektioner över en civilisations slut är ett exempel. Läs resten på dagensarena.se/
