Om avsnittet
Vi talar också om påståendet att fredrörelsen är irrelevant år 2020, nya sorters hot, nya sorters aktivism och funderar kring om fredsaktivister är naiva blomsterkvastsviftande känslomänniskor. Vi hinner dessutom fundera på om man kan skilja fredsarbete från arbetet med jämlikhet, miljö och rättvisa. Allt detta i skenet av Fredsförbundets hundraårsjubileum, som firas just nu. Textversion av samtalet: Johanni När jag var barn på 70 talet var fredsrörelsen stor stark och aktiv. Det var för många människor självklart att man skulle vara med i fredsrörelsen. För en del var det politiskt betingat. Man såg fredsrörelsen som en del av en större helhet. Ofta var det så att man själv var aktiv också inom vänsterrörelsen. Några var också aktiva inom miljörörelsen. För andra så var fredsrörelsen i sig en tillräckligt stor orsak för att gå med. Det var under kalla kriget och hotet om jordens undergång och ett nära förestående kärnvapenkrig förekom ofta i medier och präglade en hel generation och kanske flera generationers tänkesätt om världen och framtiden. Johanni För mig var hotet om kärnvapenkrig och fullständig utplåning av mänskligheten en vanligen återkommande mardröm. Det var en tid när vi hade två supermakter: USA och Sovjetunionen, och däremellan hade vi fredsrörelsen. Sen dess har naturligtvis jättemycket hänt. Men vad är det egentligen som har förändrats? Finns det någon fredsrörelse idag? Vad gör den? Vilka människor är med och vad har de för motiv. Finns det plats för fredsrörelsen och finns det ett behov för fredsrörelsen? Johanni Jag tycker inte att jag hör eller ser hemskt mycket om dem. Därför ringde jag upp Laura Lodenius som är verksamhetsledare vid Suomen Rauhaliitto - Finlands Fredsförbund. Det visade sig att organisationen faktiskt fyller hundra år i år. Johanni Vad är det de håller på med i dag? Vad gör de? Vad driver människor att hålla på med fredsarbete i dag? Det och mycket annat samtalar vi om. Det är lite knäppt att träffas på distans där vi inte ser varandra. Men eftersom vi har Corona så är det enda möjligheten. Annars så brukar ju de bildande samtalen vara mellan fyra ögon. Men hej på dig i alla fall, och välkommen. Det är ändå fascinerande hur mycket man vänjer sig vid att jobba så här. För ett år sen skulle jag inte kunna tänka mig att jag skulle sitta hemma i mitt eget rum och jobba hela tiden. Laura För mig var nog den digitala uppdateringen av min hjärna något som krävde ganska mycket. Jag är inte så förtjust men, jag lär mig så småningom och på Fredsstationen måste jag ändå sköta ganska mycket ärenden också fysiskt. Jag har svårt med det den del av arbetet som vi gör med våra internationella vänner från olika delar av världen går i olika tider, så alla de möten när man ska försöka fundera när är det är blir svåra. Laura Jag bokar mig hela tiden till fel tider på grund av detta. Johanni Jo det är många dimensioner kring det virtuella som vi var tvungna att lära oss, det här med Digiskutt och allt det där…
