Om avsnittet
Jag vill vilja förlåta men jag vågar inte be om viljan att förlåta, för tänk om du ger mig den och jag inte är redo än. Jag är inte redo att låta mitt hjärta mjukna. Jag är inte redo att göra mig sårbar igen, inte redo att se att det finns något mänskligt i mina plågoandars ögon eller att den som sårade mig kanske också har gråtit. Jag är inte redo för den resan ännu. Jag är inte intresserad av den vägen ännu. Jag har kommit till bönen före bönen om förlåtelse. Ge mig viljan att vilja förlåta. Ge mig den - inte än, men snart. Kan jag ens säga orden förlåt mig? Vågar jag ens se efter? Vågar jag se den smärta som jag har åsamkat? Jag ser alla skärvorna av detta bräckliga, av själen som försöker lyfta på hoppets knäckta vingar, men bara i ögonvrån. Jag är rädd för den, och om jag är rädd för att se är jag förstås också rädd för att säga förlåt mig. Finns det någonstans där vi kan mötas? Du och jag. I mitten, i ingenmansland, där vi står med ett ben på vardera sidan. Där du har rätt och jag också har rätt och vi båda är såväl förövare som offer. Kan vi mötas där och leta efter stället där vägen börjar, vägen som slutar där vi förlåter? Källa: Förlåtelse - den fyrfaldiga vägen till helande och förlåtelse för oss och vår värld, av Desmond och Mpho Tutu
