Om avsnittet

Det finns inget demonstrativt i Jens Söderblom sätt att tala om friluftsliv. Inga stora ord, inga överdrivna anspråk. När han beskriver det han gör återkommer han i stället till det praktiska: att kunna packa rätt, läsa väder, hålla sig varm och torr, veta när man ska fortsätta och när man ska vända. Fjällen är inte en fond för självförverkligande, utan ett landskap som kräver respekt. Friheten han talar om är inte gränslös, utan förtjänad. Söderbloms resa in i friluftslivet börjar inte i fjällvärlden, utan i blicken. Uppväxten i Gästrikland rymde skog, fiske och scouter, men det var fotograferingen som tidigt gav honom ett sätt att förhålla sig till omvärlden. I gymnasiets mörkrum lärde han sig de klassiska bildreglerna: komposition, ljus, linjer. Det handlade om att se, inte bara att vara. Det där seendet följer honom fortfarande, nu i rörlig bild, när kameran långsamt sveper över fjällryggar, vattendrag och tältplatser. Den erfarenhet som lade grunden för hans trygghet i fjällen kom under värnplikten som norrlandsjägare i Arvidsjaur. Där reducerades naturen till sina villkor. Kyla, väta och trötthet var inga stämningar utan konkreta problem som måste lösas. Hur man packar. Hur man sover i minusgrader. Hur man håller huvudet klart när marginalerna krymper. Det var ett formativt år, inte för att det var spektakulärt, utan för att det gav en självklarhet i att kunna klara sig själv. Utan den erfarenheten hade mycket av det han gör i dag varit svårare, kanske omöjligt. Prenumerera på Budoarstämning Efter lumpen följde studier, politiskt engagemang och arbete. Friluftslivet fanns kvar, men i bakgrunden. Det var först när han blev pappa som något tog fart på allvar. Han ville föra vidare erfarenheter, visa barnen ett annat sätt att vara i världen än det urbana och skärmbundna. Utrustning plockades fram igen, tält och kök uppgraderades, kortare turer blev fler. Det var också där kameran fick en ny roll. Till en början som ett pedagogiskt verktyg, ett sätt att göra barnen delaktiga och motiverade. De fick filma, leka Youtubers, dokumentera. När Jens själv tog över kameran var det delvis av nyfikenhet, delvis av irritation över tekniken. Det skakade för mycket, blev för spretigt. Fotointresset tog över. Klippning, ljud, bildspråk. Sakta växte något fram som gick bortom familjedokumentation. En ensamvandring på Kungsleden blev ett första test. Kameran fungerade både som dokumentation och som sällskap. Att tala högt i ensamheten var ett sätt att hålla rytmen, att pröva hur det kändes att vara själv under längre tid. Responsen kom oväntat. Filmerna började spridas, nå fler än den närmaste kretsen. Det fanns ingen uttalad plan, ingen strategi för tillväxt. Utvecklingen var långsam och organisk. Söderblom återkommer ofta till just detta: att kanalen aldrig varit tänkt som ett karriärprojekt. Han har ett heltidsjobb, samma semester som andra. Det han gör är möjligt därför att det är begränsat. I stället för att vara ute hela tiden pusslar han med…