Om avsnittet

ECT har en historia som sträcker sig tillbaka till den 11:e april 1938, då italienarna Ugo Cerletti och Lucio Bini för första gången testade metoden på en människa. ECT står för electroconvulsive therapy men kallas på svenska vanligen för elbehandling. Här kan du läsa mer om ECT:s historia. Tidiga försök med chockterapier (-1938) Att epileptiska anfall kan användas för att behandla vissa former av psykiska besvär har varit känt länge, enligt vissa så länge som i hundratals år[1]. I början av 1900-talet fick tanken om ett generellt motsatsförhållande mellan olika sjukdomar ett stort genombrott i och med Julius Wagner-Jaureggs malariabehandling mot hjärnsyfilis. Patienten infekterades med en sjukdom (malaria) för att botas från en annan (hjärnsyfilis, ett senstadium av könssjukdomen syfilis som yttrade sig i psykosliknande symtom). Wagner-Jauregg tilldelades Nobelpriset 1927 för denna upptäckt, som senare ersattes av antibiotika. En av pionjärerna inom så kallade chockterapier – ett samlingsnamn för psykiatriska behandlingsmetoder som ”chockade” kroppen – var den ungerska forskaren Ladislas Meduna. Han hade observerat epilepsipatienters hjärnor, och funnit att det fanns gliaceller i de utrymmen som lämnats i spåren av förlorade nervceller[2]. År 1931 hade Medunas kollega Hechst beskrivit att patienter med schizofreni istället hade färre gliaceller än normalt, vilket stod i kontrast till Medunas fynd hos epileptiker[3]. Kunde nyckeln till schizofrenins gåta finnas hos epileptiker? Kliniska studier visade även att schizofrenipatienter sällan hade epilepsi och vice versa, vilket Meduna tyckte stärkte tesen om ett motsatsförhållande mellan schizofreni och epilepsi. Han ville därför försöka bota schizofrenipatienter med kemiskt utlösta epilepsianfall. Den 2:a januari 1934 gav han därför för första gången en människa kamferinjektioner, som gav epilepsiliknande krampanfall. Under de följande två åren behandlade han över hundra patienter, varav runt hälften ska ha upplevt förbättring[4]. Förutom substansen kamfer, användes även andra ämnen för att uppnå samma effekt. Till exempel ämnet cardiazol som gavs intravenöst och utlöste ett epilepsiliknande anfall som varade i ett par minuter, men som ofta orsakade svår ångest hos patienterna[5]. Eftersom de kemiskt utlösta krampanfallen var svårstyrda och dessutom obehagliga för patienterna, började man på 1930-talet även att försöka med elektriskt utlösta krampanfall i djurstudier[6]. De första elbehandlingarna på människa (1938) En som blivit inspirerad av chockterapierna var den italienske professorn Ugo Cerletti. Han hade redan använt elektricitet i djurstudier av epilepsi i Genua[7]. Tillsammans med sin assistent på universitetet i Rom, Lucio Bini, skulle han komma att utveckla elbehandling även för människor. Cerletti och Bini hade bland annat varit i Wien och observerat just cardiazolbehandlingar, som alltså var svårt ångestframkallande för många patienter. De fick idén att istället testa…