Om avsnittet
Tidigare idag skrev en person som heter Dunja Grisell en kommentar om mig på RSMH:s Facebook-sida, där hon anklagar mig för än det ena, än det andra: Eftersom RSMH valde att inte plocka bort hennes lögner – utan tvärtom hörde av sig till mig och bad mig ”bemöta” dem – kände jag mig tvungen att svara, vilket jag också gjorde. Av något skäl, förmodligen mina sekretessinställningar på Facebook, syns inte mitt svar på kritiken på Facebook annat än för vissa av mina vänner. Det publicerades idag kl 16.09 vilket bilden nedan visar. Eftersom svaret inte syns på Facebook publicerar jag det emellertid här igen: ”Hej Dunja, 1. I min podcast, böcker och andra sammanhang intervjuar jag i första hand läkare, forskare, psykologer och andra experter, men även patienter och andra personer med insyn i psykiatrin. Jag gör naturligtvis allt för att försäkra mig om att det jag sprider är faktabaserat, genom att rådfråga forskare och andra experter och dubbelkolla påståenden i den mån det går. Jag försöker även att så ofta jag kan påminna om att jag själv inte är expert i frågorna, möjligen undantaget i rollen som patient eftersom jag själv har haft både depression och paniksyndrom. Blir det fel ibland? Ja, självklart, och i de fallen erkänner jag gärna det och försöker rätta till det som inte stämmer. Det har redan hänt flera gånger och kommer givetvis att hända igen. I det här fallet ger du bara ett exempel på ”pseudovetenskap” (kemisk obalans, eller monoaminhypotesen som den kallas i vetenskapliga sammanhang) som jag ska ha spridit, därför blir det svårt för mig att försvara mig. Men eftersom du tar upp just detta exempel så tänker jag bemöta det. Det är nämligen felaktigt, och inte bara felaktigt som i att du har misstolkat mig eller så, du har nämligen totalt fel och det är dessutom lätt för mig att leda detta i bevis. De senaste åren har jag gång på gång, tvärtom hänvisat till att den här hypotesen egentligen aldrig haft något starkt vetenskapligt stöd. Det är i bästa fall en förenkling av ett mycket mer komplicerat samband som gör att en del människor får hjälp mot exempelvis depression med hjälp av antidepressiva mediciner. Jag tar själv SSRI-mediciner sedan vintern 2011 och det har varit en väg för mig ur depressionen som under perioder gjorde att jag hade självmordstankar. Redan i min första bok ”Panikångest och depression” från 2014 skriver jag följande: ”På 1990-talet, när SSRI-läkemedlen slog igenom, var det vanligt att beskriva depression som en ’kemisk obalans i hjärnan’. De nya medicinerna påverkar signalsubstanser i hjärnan, särskilt serotonin och noradrenalin. Då ligger det nära till hands att tänka sig att de återställer en förlorad balans. Uttrycket var en förenkling redan då, samtidigt som det fyllde den positiva funktionen att beskriva depression som en sjukdom bland andra. Sedan dess har forskningen visat att depression är en allvarlig sjukdom, som är mer sammansatt och komplicerad än vad man hade kunnat ana.” Sedan dess har jag med…
