

Om avsnittet
Denna artikel innehåller betallänkar för Bokus. Nyligen intervjuade jag psykiatrikern Lotta Borg Skoglund i min podcast Sinnessjukt. Förutom läkare är Lotta även docent vid Uppsala universitet, där hon forskar om neuropsykiatri, främst inriktad på ADHD. Inför intervjun läste jag två av hennes böcker, dels ”Åren går: ADHD består” om hur det är att vara medelålders eller äldre och ha ADHD (läs min recension av den här) och dels ”ADHD: Från duktig flicka till utbränd kvinna”. Snart släpps första delen av min intervju med ADHD-forskaren Lotta Borg Skoglund. Där berättar hon bland annat att flickors ADHD oftare ses som ett psykosocialt problem, medan pojkars ADHD snarare anses ha biologisk bakgrund. pic.twitter.com/hqim24yVo9 — Christian Dahlström (@c_dahlstrom) April 18, 2024 Böckerna påminner mycket om varandra, med en lättläst och intressant vetenskaplig översikt om diagnoserna ADHD och ADD i början, och sedan ett tiotal kapitel om specifika ämnen relaterade till diagnosen och hur dessa kan påverka medelålders/äldre patienter respektive flickor/kvinnor. Ämnen som avhandlas är exempelvis hormoner, samsjuklighet, arbetsliv, familjeliv och relationer, men också behandling och stöd. Lotta blandar fakta med sin egen kliniska erfarenhet av att behandla personer med ADHD, och väver in patienters egna berättelser som gör det lättare att förstå hur diagnosen påverkar dem i vardagen. Jag misstänker att patientberättelserna är det främsta skälet till att så många flickor och kvinnor har läst och tyckt om den här boken, antagligen ger de ett stort mått av igenkänning och en känsla av att någon äntligen adresserar deras problem. En oromantiserad bild Det ska sägas att boken inte är någon solskenshistoria av den typ som är så vanliga just nu, där ADHD beskrivs närmast som en gåva. ”ADHD är inte en superkraft eller en välsignelse” skriver Lotta, och även om hon berättar om drag som för somliga kan vara en fördel, poängterar hon flera gånger att människor med ADHD i genomsnitt lever 8 till 13 år kortare än de utan diagnosen. Det är så klart jobbigt att läsa, men Lotta förklarar samtidigt att det är en allvarlig diagnos med god prognos – för den som accepterar diagnosen och får rätt behandling och stöd kan utfallet ofta bli mycket bra. Boken är välskriven, intressant och dessutom faktagranskad av Markus Heilig och Henrik Larsson som båda är mycket välmeriterade forskare i fältet. De flesta läsare är likt jag själv lekmän, för oss är det omöjligt att bedöma vad som stämmer i böcker om så komplicerade ämnen som neuropsykiatri. I den strida ström av böcker om ADHD som publiceras just nu är de flesta antagligen inte granskade av någon expert, medan den här boken är skriven av en expert och granskad av två andra. Den enda större svaghet jag tycker att boken har är att forskningsläget i de här frågorna ofta är rätt magert. Lotta skriver själv att det är så och att hon därför ofta måste förlita sig på sin kliniska erfarenhet och patienternas berättelser. Tyvärr…