Om avsnittet
Efter att vi gjort vår lista över 1970-talets bästa skräckfilmer kastade vi ut krokar till ett gäng profiler och experter och bad dem berätta om sina egna favoriter från 1970-talet. Dave Neabore, musician in Dog Eat Dog and his solo project 1. Halloween (1978) This is my all time favorite film, 70’s or otherwise. The atmosphere, the music, and of course Michael Myers all add up to the perfect horror movie. John Carpenter is the master! 2. The Texas Chain Saw Massacre (1974) Never before or since has a horror movie felt this real! Gritty and raw, you can feel the heat and smell the meat in this grindhouse masterpiece. 3. The Exorcist (1973) Its influence on pop culture cannot be underestated. Rarely has a film been so unflinchingly graphic and assuredly made at the same time. It scared the shit out of me as a kid! 4. Suspiria (1977) Dario Argento’s use of primary color and Goblin’s pounding music combine to nightmarish effect! This is my favorite Italian horror movie ever! I still have my old laserdisc that I used to make all my friends watch! 5. Dawn of the Dead (1978) The best zombie film of all time in my humble opinion. No matter how many times I watch it I always see something new. Tom Savini’s gore effects and Goblin’s music are simply amazing, and George A. Romero’s story provides the social commentary that elevates it above the average living dead movie. Gunnar Rehlin, filmkritiker Motorsågsmassakern Alla skräckfilmers moder, lika ruggig idag som när den kom. Inte alls så blodig som den ryktats vara, Tobe Hooper använde stämningar till att skapa ett mästerverk. Halloween Första gången jag såg den kändes mina ben som kokt spagetti efteråt. Inte lika ruggig idag, men så välgjord och inte minst stilbildande att den fortfarande lever. Carrie Trots att jag hade läst Stephen Kings bok satt jag som trollbunden första gången jag såg den. Sissy Spacek, Pino Dinaggios musik, de Palmas regi, Omen “Sanctus, dominus…” – musiken till ”Omen” ger mig fortfarande kalla kårar. Djävulen, en rad spektakulära våldsscener (halshuggningen!) och ett mörkt slut. Håller stenhårt. Dawn of the dead George A Romeros bästa film, en blodsprutande allegori där människoätande zombies vill ta sig in i den mall som de älskade i livet. Stundtals yxiga effekter, men det förlåter vi. Anders Fager, författare (@fagerforever på instagram) Vänder och vrider på detta och inser att det mer spårar ut i ett kåseri en någon lista. Jag ägnade 70-talet åt att gå grundskolan i en del av miljonprogrammet som var ett par år yngre än mig. Jag har sen dess en närmast sjuklig fascination för rockmusik från sent 60 och tidigt 70-tal och än idag, fast den sortens rockmusik är lika museal som jazz, så är jag liksom kvar där. Det skulle förmodligen göra mig till en bedrövlig musiker. Men film då. Sjuttiotal. Omen och Exorcisten gick på bio när jag gick på mellanstadiet, men jag tycker i efterhand att de är rätt trista. Jag undrar om det beror på att skräck i någon mån är…
