Om avsnittet
Nu i år under oktober körde vi på FromBeyonds Instagram-konto Shocktober, där vi varje dag tipsade om en film. Förvisso är oktober över sedan ett tag tillbaka, men vi känner givetvis att de filmer vi rekommenderade är minst lika relevanta nu i november, så vi bjuder här på en summering av samtliga tips. För den som hänger på Letterboxd har vi även sammanställt en lista. 1: Jess Franco – Count Dracula (1970) Jess Franco sätter tänderna i Bram Stokers klassiker tillsammans med huvudrollsinnehavaren Christopher Lee i en film som står ut från Hammerfilmerna – bland annat genom att låta Dracula (helt enligt regelboken) bära mustasch – som en ganska hyfsad filmatisering på romanen. Klaus Kinski säger inte ett ord i hela filmen eller ens lämnar sin isoleringscell, men satan i gatan, ändå lyckas han vara kanske filmhistoriens obehagligaste Renfield. Roger Möller 2: Black And White – THEM! (1954) Stilbildande film som omfamnade rädslan och oron folk kände inför testerna av kärnvapen och vad det kunde göra med miljön. Låter kanske lite dammigt, om det inte vore för att testerna skapar muterade, jättelika myror som attackera människor! En nypa mordmysterie, scifi, en rågad skopa skräck och mycket underhållning. Riktig popcorn-klassiker som sägs ha inspirerat Godzilla, och gav upphov till en mängd efterföljande miljöförstöring och kärnvapenskräck-rullar. Mikael Hammarberg 3: Meltsploitation – Street Trash (1987) I en röra av galna vietnamveteraner och skitiga luffare börjar en girig handlare i Brooklyn sälja sprit som förvandlar förtäraren till en hög med slem. Det är ärligt talat nästan konstigt att J. Michael Muros STREET TRASH inte är en film signerad Troma. Den har samma punkigt råa känsla och svarta humor som det bästa från Kaufman och gänget. Och jäklar vad folk går sönder, för trots den snäva budgeten så innehåller STREET TRASH några av de brutalaste smältscener som någonsin spelats in. STREET TRASH är en film som gör allt för att provocera, och där lyckas den rätt bra, men den skriver också in sig som en av mest underhållande amerikanska indieskräckkomedierna som någonsin spelats in. Gängledaren Bronson (Vic Noto) är episk. Kristoffer Pettersson 4: Terror from space – The Blob (1958) En ung och okänd Steve McQueen tampas med en glupsk konsistens från rymden som ser ut som blåbärskräm och bara blir större och större ju fler människor den kladdar över. Man skulle (långsökt) kunna tro att det är från den här filmen som McQueen fått sitt smeknamn ”The King of Cool”… En annan cool sak är ledmotivet (skrivit av Burt Bacharach & Mack David) som borde finnas i var och varannan jukebox. Roger Möller 5: 1960’s Horror – Rosemary’s Baby (1968) 68.. vilket år! Både Rosemary’s Baby och Night Of The Living Dead släpps och skrämmer slag på folk, utifrån två olika premisser men med samma genomslagskraft. Klassiker som ritade om landskapet båda två. Rosemary’s Baby är fylld av paranoia, ett krypande obehag och även en stor oklarhet i var den ska landa…
