Om avsnittet
En bra bit ute på det politiska landskapets högerkant, någonstans mellan Sverigedemokraterna och de öppet nationalsocialistiska grupperingarna, huserar identitärerna. Det är förvisso inte någon enhetlig gruppering men det finns ändå några tydliga gemensamma drag som delas av de flesta identitärer. Man har exempelvis en påtagligt intellektuell approach och centrala är en rad högerradikala tänkare som inte är besudlade med direkta kopplingar till nationalsocialismen; dels tidiga nittonhundratalstänkare som Julius Evola, Oswald Spengler och Ernst Jünger; dels mer samtida som Guillaume Faye, Alexander Dugin och Alain de Benoist. Kännetecknande för identitärerna är också att man försöker bedriva så kallad metapolitisk kamp inspirerade av den marxistiske filosofen Antonio Gramsci och hans tankar kring begreppet ”kulturell hegemoni”. Man anser att det i slutändan inte är främst statsapparatens makt som är det viktiga utan snarare civilsamhället och prioriterat blir därför sådant som olika typer av kultursatsningar som ska leda till mer djupgående och beständiga förändringar. Gramsci hade också idéer om att de som var ute efter att förändra samhället bör infiltrera dess olika institutioner, exempelvis partier, för att med hjälp av dem sprida sina värderingar. Det var ju faktiskt bland annat för sina kopplingar till den identitära rörelsen som SDU:arna Gustav Kasselstrand och William Hahne blev uteslutna ur Sverigedemokraterna och frågan är om uteslutningen måhända satte stopp för ett identitärt infiltrationsförsök. I Sverige är den identitära rörelsen främst representerad av tankesmedjan och bloggportalen Motpol samt bokförlaget Arktos. Högerextrema organisationen Nordisk Ungdom har också en hel del identitära influenser. Varje år anordnas vidare konferensen Identitär Idé. Jag har länge varit sugen på att besöka evenemanget och i år blev det äntligen av. Jag måste dock understryka att jag alltså inte sympatiserar med idéerna utan bara var där som representant för den nyfikna allmänheten. Lördagen den 7:e november klockan 13 i Stockholm var det dags. Exakt var konferensen skulle äga rum fick vi dock inte veta i förväg utan vi fick istället ett SMS med samlingsplats dagen före. Man ville väl på så vis undvika att lokaluthyraren utsattes för påtryckningar samt eventuellt också minska risken för mötesstörningar. Vid samlingsplatsen skulle ledsagare hur som helst möta upp för att leda oss till den hemliga konferenslokalen. Mötesplatsen visade sig vara tunnelbaneuppgången vid Östermalmstorg. Jag var på plats punktligt klockan 13 och det fylldes snabbt på med ganska mycket folk kring uppgången. Och där stod vi alla och väntade, och väntade, och väntade. Ja, i nästan en hel timme väntade vi. En mamma med två små barn frågade mig varför vi alla stod där och hängde, var det stopp i tunnelbanan? Jag kunde ju inte gärna säga att vi stod och väntade på att bli ledda till ett hemligt högerextremt möte utan sade istället att vi stod och väntade på en utdelning av…
