Om avsnittet

Resultatet av Mormödrarna på Plaza de Mayos DNA-test var negativt, och som domaren i fallet sa, stängdes ärendet där. Trots att Claudia Carlotto sa till mig att det inte var så, att eftersom tekniken fortsatte att utvecklas fanns det fortfarande en möjlighet att hitta någon släkting i deras DNA bank i framtiden, för mig var vägen stängd nu. Efter att ha fått nyheten den 30e mars 2016, ville jag inte veta mer om min sökning, mina förväntningar eller mig själv. Framför allt kände jag skam. I fjorton år hade jag övertygat människor omkring mig om min historia, att jag var en del av en historisk händelse, att jag var relevant, att jag var svaret för en mormor som desperat sökte efter mig. Jag var speciell. Jag hade till och med lyckats övertyga mig själv om det. Men där var bevisen. Jag var inte det. I mitt sinne och för resten av världen blev jag bara en till adopterad person, bortgiven eller såld. Jag var dotter till en fattig person, ett misstag av någon som, till skillnad från medel- och överklassen, inte hade tillgång till möjligheten att göra abort. Hur kunde jag ha trott att jag kunde vara något mer än bara det? Hade inte alla redan gjort det klart för mig? Jag och mina påstådda "slumgener". Som jag berättat tidigare, återvände jag till Sverige och bestämde mig för att stänga in mig i min musikstudio, dyka in i arbetet och låtsas att jag hade försvunnit. Att jag inte existerade. Och att jag aldrig någonsin skulle tänka på att söka efter min biologiska identitet igen. Vilken skam jag kände… Men vad var det som hände med mig? Det var inte bara smärtan och hopplösheten av att inte hitta en biologisk familj som jag kände, det var något annat som plågade min själ. Jag kunde höra rösterna inom mig när jag blundade. Jag kunde se scener från min barndom och mina tonår upprepas om och om igen, och jag kunde inte hitta ett sätt att försvara mig mot dessa så kallade "sanningar" som plågade mig dag och natt. Min partner vid den tiden såg att jag inte tillät mig själv att känna smärtan från resultatet av DNA-testet. Han sa till mig: "Oavsett om du är barn till de försvunna eller inte, förändrar det inte faktumet att en tragedi ändå inträffade när du föddes". Han sa att det faktum att jag inte hade vuxit upp med min biologiska familj redan var ett tillräckligt stort sår. Jag förstod inte vad han menade. Jag hörde hans ord, kunde förstå vad han sa, men inte dess innebörd. Varför kunde jag inte känna medlidande för min egen historia? Varför förnekade jag mig själv rätten att känna min egen smärta och bara kände skam? Det var svårt för mig att hitta fienden som attackerade mig den här gången. En intelligent och lömsk fiende som hade gömt sig mellan vecken i min hjärnbark och muskelvävnad i mitt hjärta, varifrån den ständigt pumpade ut sitt gift i mina ådror. Det som hade hittat en perfekt värd i mig var rasismen som hade omgett mig från en mycket ung ålder. Den internaliserad rasism som hade normaliserats som en inre röst som upprepade anledningarna om…