Om avsnittet
Jag har alltid känt en enorm ensamhet. Nästan existentiell. Känslan av att mitt liv är ett misstag och att jag aldrig borde ha fötts har förföljt mig från ung ålder. Jag minns att jag ibland på nätterna bad till Gud att ta mig bort, samtidigt som jag inte ville låta min familj veta detta för att inte göra dem ledsna. Det var först vid 17 års ålder som jag bad mina föräldrar om att få gå hos en psykolog och i princip har jag gått i någon slags av terapi sen dess . Att vara patient har varit en del av min identitet, det skulle någon av mina bästa vänner säga. Ja, det är sant. Vad skulle jag annars vara om jag inte var just det? För evigt trasig, för evigt måste lagas. För evigt en strävan efter att vara någon annan. Problemet var alltid detsamma: min självkänsla. Men hur blev det såhär? Vad hände med mig som gjorde mig till den här? Eller kan det vara så att jag valde den här sitsen för att kunna vara det eviga offret? Jag menar, visst är vi alla lite skadade som en konsekvens av att leva på planeten jorden, men det som alltid stört mig mest med mina trauman, är att ha de där inre rösterna som försvagar mig varje dag och får mig att fatta beslut som fortsätter att hålla mig kvar på en plats där jag utsätts för kränkningar. Och såklart samtidigt veta att det är upp till mig att flytta på mig från en sån position men att på något sätt ändå inte kunna det. Men visst, vid det här laget mår jag mycket bättre än tidigare och jag läker sakta men säkert, en dag i taget. Men trots det blir jag väldigt irriterad på mig själv då och då. Och självhatet får ibland frikort när jag inte kan se det bra i mig, och när jag hela tiden hamnar i relationer och situationer som bekräftar att jag inte är värd någonting. Det är minst sagt frustrerande. Allt det här nådde sin kulmen 2008. Jag hade fallit offer för en besatthet av en person som insåg hur mycket jag beundrade honom och han passade på att suga ur all självkärlek jag hade. Jag kände att han verkligen såg mig, och den del av mig som hade gömt sig kom ut i det fria för att äntligen få ta emot kärlek. Allt detta hade såklart med musiken att göra, jag kände mig sedd. Musiken, den där förbjudna platsen som systematiskt hade kritiserats av min familj, och som hade räddat mitt liv så många gånger. Musiken, min räddning. Det var enda platsen som i flera år hade tillåtit mig att komma bort från min verklighet, fram tills den dagen jag äntligen kunde komma bort på riktigt, då jag åkte iväg till Sverige för att påbörja ett nytt liv. Men vid det här laget hade jag med så många års av terapi bakom mig, plus läsningen av boken "Kvinnor som älskar för mycket" kommit till insikt, att jag var maktlös och inte hade förmågan att ta mig ifrån den situationen jag var i. Jag var väldigt tydligt min egen värsta fiende och hade inte någon form av makt över mitt beteende. Så det var då jag, i augusti 2008 började i ett 12-stegsprogram. Väldig… men väldigt långsamt började jag gräva in i denna härva av tankar, känslor och skuld som…
