Om avsnittet
Tre stulna år. Så känner Moa om sin tid inom rättspsykiatrin. Trots kritik vårdas fortfarande patienter som skadar sig själva tillsammans med de som är dömda för brott. Och många landsting står dåligt rustade för att ge rätt vård. ”Jag försöker ta en dag i taget men det är inte så lätt när hoppet sviker en. Vårdplanen sträcker sig till 27 juli 2011 och jag vill bara kräkas, jag orkar inte vara kvar här någonting mer och läkaren vill sätta in Litium igen vilket jag inte vill.” En ung kvinna sitter och skriver ett inlägg på sin blogg. Ett av många inlägg. Hon är 18 år gammal. I inlägg efter inlägg skriver den unga kvinnan om hur hon medicineras med tunga mediciner, om biverkningar av läkemedel, elchocksbehandlingar, rädsla och fastspänning på britsar. ”Ända sen jag kom hit har jag blivit bältad i princip var och varannan dag. Förutom i cirka 2.5 vecka dock inte i följd, och då har jag varit här i snart tre månader. Nu ska jag sluta ha kontakt med omvärlden.” Vi kallar den unga kvinnan Moa. Hon är 2010 enligt vården en så kallad svårbehandlad patient. Den vanliga psykiatrin har gett upp. Och dagen efter sin 18: års dag körs hon till en rättspsykiatrisk klinik. Där ska hon få vård för sitt självskadebeteende. Där kommer hon under nästan tre års tid vårdas, sida vid sida med personer som dömts för brott. Hon kommer få över 100 elchocksbehandlingar, hon kommer åtskilliga gånger spännas fast i bältessäng, injiceras med lugnande medel och övervakas dygnet runt. Och hon kommer vara rädd. Vården av Moa kommer få skarp kritik av tillsynsmyndigheten. Och Moa själv kommer efteråt kalla tiden inom rättpsykiatrin tre förlorade år. Men det vet hon inte när hon 2011 sitter på en avdelning långt norrut i Sverige och skriver ännu ett inlägg på sin blogg. ”Jag gråter varje dag, jag vill inte leva mitt liv inspärrad. Jag vill också vara en utav de ungdomar som tar studenten i år. Varför misslyckades mitt liv så totalt? Min lärare sa att hon ville klona mig för jag var så duktig på matematik. Men vem skulle vilja klona mig nu? Ingen, absolut ingen.” Vi börjar med att backa bandet till år 2009. Medier har avslöjat att unga tjejer vårdas tillsammans med personer som begått brott på rättspsykiatriska kliniker. De är så kallade självskadepatienter. Som skär sig, eller på annat sätt skadar sig själva. Tjejerna säger att de är rädda och tycker inte de ska behöva vårdas bland dömda. Landstingen säger att det handlar om säkerhet för tjejerna. En säkerhet som de inte kan erbjuda i den allmänna vården. Men vården får kritik och dåvarande socialminister Göran Hägglund säger i en intervju i P3-nyheter att rättspsykiatrin inte är rätt plats för de här patienterna. – Jag tycker det är väldigt olyckligt och jag tycker inte det ska behöva vara på det sättet utan man bör kunna hitta metoder som gör att man inte blandar de här kategorierna för att det kan orsaka väldigt stora problem, inte minst för riktigt unga personer. Men ett…
