Om avsnittet
Äntligen ska vi få prata med varandra om Då som nu för alltid. Med anledning av podd har vi försökt undvika att diskutera den för mycket i förväg, lämnat rummet om skivan kommit på tal under året osv, men nog råkat försäga oss en hel del. Men nu är det dags att igenom om den sista fullängdaren. Avskedsskivan. Ett ytterst välregisserat slut. Vi pratar om tvetydiga vi:n, utfärdar en spoliervarning, konstaterar att kent har hybris (vilket vissa tycker är kul, andra inte), kommer på att vi låtsades gilla en låt för att vi så gärna ville att den skulle vara bra men tillät oss att hata den så fort vi fick en låt som var bättre, bestämmer att kent är för gamla för vissa musikaliska grepp, tycker att låten som på pappret är den kentflikkigaste är den sämsta, enas om att en låt är en slags nyckellåt, har en gemensam ny favoritlåt som uppfyller alla våra kriterier, vi blir rätt nöjda när våra inre sjuttonåringar möter vår medelåldersångest men blir också är oerhört besvikna på den ”sista” sången vi får. Och så diskuterar vi när ska man egentligen lämna festen som är kent, när det är som allra roligast eller när man tillämpat tre-låts-regeln? AVSNITT 14: JAG TAPPADE TAKTEN
