Om avsnittet
Gloria Gervitz var poet, född i Mexico City, och hon skrev på samma dikt i 46 år, ”Migrationer”, mellan 1976-2022. Det som blev kvar, destillatet, var det hon och dikten tillsammans kommit fram till. Det är en orolig dikt, som oavlåtligen rör sig mellan tiderna, mellan jag-hon-du, barndom och ålderdom, döda och levande. En galen flicka ser på mig inifrån jag är intakt I dikten finns lager på lager av ögonblick: flickan, modern, urmödrarna. En judisk farmor, flickan som kom från Kiev i det tidiga 1900-talet, reste över havet. Här finns en vacker bortvänd mor som spelar bridge och röker, en flicka som onanerar i eftermiddagarnas hetta när barnflickan sover, en mormor som tänder sabbatsljusen, dör av drömmar. Migrationer blev slutligen en flod utan punkter, orden irrar på sidorna, villrådiga frågor, språken blandas: engelska, jiddisch, spanska, judiska ritualer, grekisk mytologi. Dikten återkom i mitt sjunde decenniums vemod, mer levande närmare döden, skriver Glora Gervitz i efterordet, och sen när hon hade slutat skriva, i slutet av sitt sjunde decennium så dog hon men mellan hon var 44 och 78 år så bebodde Migrationerna henne. ”Jag levde för att befinna mig i dikten, att vänta på den, ta emot den när den kom”, så skrev hon. I åratal har jag talat ett språk som inte är mitt är jag händelsevis redo att dö? I sju olika upplagor kom den ut på spanska, och den sista versionen av "Migrationer" kom ut på svenska i Hanna Nordenhöks översättning 2022. En Klassiker av Katarina Wikars om Glora Gervitz med Hanna Nordenhök.
