Om avsnittet

Avsnitt nummer 7 av Kulturarvspodden handlar i huvudsak om en analys och tolkning av två vikingatida gravar i Lule älvdal. Två unika gravfynd från samma älvdal, med snarlika fyndomständigheter och nära nog identisk fyndsammansättning. I dagens avsnitt får vi veta mer om dessa gravar, vilka som kan ha gravlagts på dessa platser och varför. Sommaren 1926 gjorde arbetaren Janne Pettersson från Randijaur ett till synes makabert fynd i samband med vägarbeten på ön Storholmen i sjön Vajkijaure, Jokkmokks kommun. Vid schaktningen ur en mindre kulle hade Pettersson huggit fast korpen i vad som visade sig vara en del av ett människokranium. Polisen tillkallades men att det skulle föreligga brott bakom att de mänskliga kvarlevorna fanns på platsen kunde snabbt avskrivas. Föremålen som hittades i anslutning till fyndet visade att det rörde sig om en förhistorisk grav. Vid täktarbeten i en utskjutande sandbacke invid Slumpberget i Bodens kommun gjordes 14 år senare, 1940, ett liknande fynd. Vid arbetet hade ett antal föremål kastats upp utan att arbetarna noterat detta. När den fuktiga sanden torkat blev föremålen mer synliga och togs till vara tillfälligt av en skolelev från Boden. Under sommaren 1942 genomfördes en besiktning av platsen och fler föremål och mänskliga kvarlevor kunde tas om hand och samlas in till Norrbottens museum. Fyndet fick namn efter en närliggande sjö, Brotjärn. Inom forskningen har det framförts en hypotes om att de nordliga flodsystemen med sina drag och ed ingick i ett gemensamt trans-Arktiskt handelsnätverk som etablerades redan under järnålder. Nätverket sträckte sig från norra Skandinavien, via Vita Havet och Norra Dvina till västra Sibirien. Nätverket var enligt denna hypotes uppdelat i två sektioner med Norra Dvina som centralområde och nav i nätverket. Nedre Dvina var under hela nätverkets existens en skärningspunkt mellan de nord-sydliga och öst-västliga rutterna. Norrbotten tillhörde det västligaste undersystemet i nätverket. Detta geografiska område kallades av samtida ryska krönikörer för Kayanskaya Zemlya eller på svenska; Kajanernas land. Det arkeologiska materialet från yngre järnålder i Norrbotten stöder etableringen och existensen av ett sådant kontaktnätverk. Majoriteten av fynden från perioden härrör från nuvarande Finland, Ryssland, Baltikum och Norge. Ett exempel är Storkågefyndet daterat till 300-talet e.Kr. som med sina föremål antyder en förbindelse rakt över Bottniska viken mot södra Finland och Estland. Gråträskfyndet är ytterligare ett exempel från Piteå socken som uppvisar en rik variation av föremål från finsk-östbaltiskt, ryskt, samt gotländskt område daterade till 1000-1200 e.Kr. med en mycket stor andel norska och engelska mynt från perioden 1050-1200. Från Lule älvdal kan nämnas fyndet av ett svärd funnet vid Njoatsosjávrre, en av källsjöarna till Kamajokk. Svärdet som har daterats till tidig vikingatid har med stor sannolikhet sitt ursprung i Norge. Fyndplatsen ansluter till den färdväg som…