

Om avsnittet
Sebastian Kirppu och Emil vandrar runt bland mormortallar, riktigt gammalt kol och minnet av lavskrikornas farväl i Fänstjärnsskogen. Den består av 90 hektar skyddad produktiv skog – alltså en sådan skog där massor av olika organismer lever och där träden kan bli 20–30 meter höga. Fänstjärnsskogens naturreservat har blivit skogsbiologen Sebastian Kirppus andra hem under de 32 år han bott i norra Värmland. 90 hektar av området blev naturreservat 1980. Det är en riktigt ovanlig skog i Värmland där bara 2,9 procent av den produktiva skogsmarken är formellt skyddad. Kalhyggeslandskapet breder ut sig över länet. – Det var en av mina mentorer i livet, Bengt Sonesson som numera är död, som ägde den här skogen och kämpade för att den skulle skyddas. Hans förfäder har aldrig kalhuggit skogen utan de har bara plockhuggit. Den här skogen har därför kvalitéer som en urskog har. Den är helt magisk. Allt finns här, säger Sebastian med emfas. 0:00 0:00 –15 +30 Följ med Sebastian Kirppu ut i Fänstjärnsskogens naturreservat. Du kan även lyssna på Spotify, Apple podcaster och Youtube. En riktig skog Jag möter upp Sebastian på en vändplan omgiven av en nygallrad 40-årig tall- och granskog, men vi promenerar snart över en myr och upp för en backe för att komma in i den riktiga skogen. – Nu står vi precis på gränsen till naturreservatet och här startar en helt annan typ av skog. Den har trädkronor i olika höjder, trädens stammar är olika tjocka, det finns gott om hänglavar och både riktigt gamla som unga träd, från över 600 år till de som bara har några år på nacken. Och så ser vi att det finns en massa döda träd, då vet vi att vi är i en naturskog, förklarara Sebastian. Sebastian Kirppu i Fänstjärnsskogens naturreservat. Foto: Emil V. Nilsson Tall från tidig medeltid Vi vandrar in i skogen och kommer fram till en högstubbe, en tre meter hög gammal död tall som har brunnit för länge sedan. Den har massor av kol på sig och är ihålig men veden är fortfarande hård och det växer flera olika arter av lavar på den brända veden. – Den här delen av reservatet brann senast 1766. Och då var den här tallen död. Kolet vi har är är alltså från 1766, men det sotar som om det vore från en påse grillkol. Den här tallen har varit död oerhört länge, och när den dog var den kanske 500 år gammal. Eftersom den stått död ett tag innan branden, för det tar ett tag innan en tall blir så innanmurken så att det kan brinna hål i den, så det här kanske var en liten tallplanta för 800 år sedan, säger Sebastian och tittar på högstubben med vördnad. Här brann det senast 1766. Sebastian visar en kolad högstubbe där kolet fortfarande är kvar från den branden. Högstubben tillhör det som en gång var en tall, och den var i sin tur död sedan länge när branden for fram i skogen. Idag växer det flera sällsynta lavar på den kolade veden. Foto: Emil V. Nilsson. Lavskrikornas farväl När vi vandrat runt i skogen i några timmar kommer vi till en del med många högstammiga äldre tallar. Skogen…