Om avsnittet
Brynhilds färd mot Hel Efter Brynhilds död gjordes två bål, det ena åt Sigurd, och detta brann först, men Brynhild brändes på det andra, och hon var i en vagn, som var tältad med kostbart tyg. Det säges, att Brynhild åkte med vagnen på vägen till dödsriket och for om en gård, där en jättekvinna bodde. Jättinnan sade: 1. »Gå du ej skall genom gårdarna mina, som, stödda av sten, stå här fasta. Att bonad breda bättre dig hövdes än att uppsöka en annans man. 2. Varför från Valland vandrar väl du, ditt oroliga huvud, hit till min gård? Om det lyster dig veta, du förlänerska av guld, i blod av människor du badat dina händer.» Brynhild sade: 3. »Förebra mig icke, du fru från stenen, fastän jag varit i vikingafärd! Av oss båda jag ypperst må synas, där man vår härstamning i håg kommer.» Jättinnan svarade: 4. »Du blev, Brynhild, Budles dotter, med värsta varsel i världen född. Du bragt om livet barnen till Gjuke, och hemmet det goda du härjat har.» Brynhild sade: 5. »Jag, som vett har, från vagnen skall säga dig, mycket vettlösa, om dig veta lyster, hur Gjukes arvingar orsak voro, att jag älskog miste och menedig blev. 6. Den modige konungen lät kläderna för oss, åtta systrar, under eken bära. Jag var vintrar tolv, om dig veta lyster, då unge fursten eder jag gav. 8. Då lät jag i Godtjod gamle Hjalmgunnar, grånade kungen, gå till Hel, gav seger åt Audas unge broder; ursinnig därför blev Oden på mig. 9. Han slöt kring mig i Skatalund samman sköldar, röda och vita; mig berörde skyddsvapnen. Han bjöd, att blott den skulle bryta min sömn, som ingenstädes ångest kände. 10. Han lät kring min sal, som mot söder vetter, skogens härjare högt brinna. Blott en kämpe han bjöd skulle över rida, den, som förde mig det guld, som under Favner låg. 11. På Grane red gode guldgivaren dit, där min fosterfader förestod gården. Bättre än alla han ensam där tycktes, danavikingen, i drottens följe. 12. I samma säng vi sovo i ro, som om han min borne broder varit. Ingendera av oss på åtta nätter lade armen över den andra. 13. Gudrun mig förebrådde, Gjukes dotter, att jag sovit på Sigurds arm. Vad jag ej velat, jag veta då fick, att mig de svikit, då man jag tog. 14. Allt för länge i livet tära män och kvinnor mycken sorg. Sigurd och jag tillsammans skola skiljas från livet. Sjunk, du jätteyngel!» sigrdrifa.se/
