Om avsnittet

Vi behöver mening och kanske är det därför som gud och religiösa former lever kvar i sekulär skepnad. Dan Korn reflekterar över ateister som predikar och andra former av sekulär tro. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019. I ett litet hörnhus vid Øster Farimagsgade i Köpenhamn hade min gamle vän Elias Levin en butik för sadlar, grimmor, hjälmar och annat en ryttare behöver. Han bodde på övervåningen. Jag var med där och firade hans åttioårsdag 1989. Elias var en av få danska judar som överlevt Förintelsen. De flesta lyckades ju, i september 1943, fly över Sundet till Sverige i en räddningsaktion genomförd av den danska motståndsrörelsen med den svenska regeringens och den tyske guvernörens tysta medgivande. Elias hade också rest till de små fiskebyarna vid kusten för att hitta en båt för att ta sig över till Sverige. Men de kom inte med någon båt första dagen och i stället för att hitta boende i fiskebyn ville hans pappa hellre åka hem. En granne såg när de återvände, ringde Gestapo och snart var de på väg till Theresienstadt. I krigets slutskede, när tyskarna inte längre förvarade de danska judarna i ett mönsterläger för att maskera vad de höll på med, skickades Elias till Auschwitz. Där blev Elias religiös. Det motsatta brukar vara mycket vanligare. Det var många religiösa människor som i lägren miste sin tro. Men för Elias var det tvärt om. Han berättade för mig att han kom från ett strängt religiöst hem, men själv var han måttligt intresserad före kriget. Men när han var i Auschwitz tänkte han för sig själv: ”Det som sker nu runt omkring mig är otroligt, så otroligt att det inte skulle vara möjligt om det inte fanns en gud som styr världen. Jag gillar inte hur han styr den nu, men jag kan inte förneka Gud.” Psykiatrikern Viktor Frankl var också först placerad i Theresienstadt för att senare deporteras till Auschwitz. Efter kriget skrev han den kända boken ”Livet måste ha mening”, där han argumenterar för att människor som kände att deras liv hade en mening hade lättare att överleva lägrens fasor. För de som mördades spelade det givetvis ingen roll om de trodde på livets mening, men för dem som med svält och sjukdomar slet med slavarbete kunde tron på livets mening vara skillnaden mellan liv och död. Frankl skriver: ”Vi som levde i koncentrationsläger kan minnas männen som gick genom barackerna och tröstade andra, som kunde ge bort sina sista stycken bröd. De må ha varit få till antalet, men de är tillräckliga bevis för att allt kan tas från en människa, utom en sak; den sista mänskliga friheten – att själv välja sin inställning i varje omständighet, att välja sin egen väg.” Det är inte bara för att överleva koncentrationsläger livet måste ha en mening. Den amerikanske psykologiprofessorn Clay Routledge menar att tron på något högre, vad det än är, gör oss till hälsosammare…