

Om avsnittet
Behovet av psykologiska analyser av makthavare tycks outsinligt. Ulf Karl Olov Nilsson funderar i ljuset av en bortglömd psykobiografi. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hur mycket kan egentligen en enskild individ påverka världens gång? Ja, kan en enda människa agera ut sina inre konflikter på världsscenen, kan jordens öde vila i två ynka nyckfulla händer? Frågan kan tyckas aktuell, ja rent av akut, med tanke på de märkliga personligheter som befinner sig i absoluta maktpositioner. En akut fråga kanske, men knappast ny. I mars 1920 började många tro att amerikanske presidenten Woodrow Wilson förlorat förståndet. Wilson hade varit en centralgestalt för fredsförhandlingarna efter första världskriget och lanserat de 14 punkter för fred i den så kallade Wilsondoktrinen. Men nu hade han börjat uppföra sig irrationellt; han höll missriktade bibliskt salvelsefulla tal i kongressen och verkade vilja undergräva den amerikanska uppslutningen kring det Versaille-fördrag som han tidigare slagits så hårt för; ja, han spelade sina kort så uselt att han tycktes önska ett misslyckande. Vad hade hänt? De flesta hänförde presidentens märkligheter till hans hjärnblödning hösten 1919. Wilson hade svävat mellan liv och död i veckor och under isoleringen odlade han ett yvigt skägg, förmodligen för att dölja en delvis vänstersidig förlamning. En man som arbetat nära Wilson under fredsförhandlingarna var stjärndiplomaten och senare USA:s förste ambassadör i Sovjetunionen, William Bullit. Han med många andra kom att hysa enorm besvikelse och ren aversion mot USA:s 28:e president. Några år in på 20-talet drabbades Bullit av en personlig kris och sökte upp en viss professor i Wien, närmare bestämt Sigmund Freud. Efter några månader på Freuds divan började de båda männen samtala på mer vänskaplig grund. Det visade det sig att de var rörande överens i sin frustration över Wilson. Freud skrev i ett brev: “om någon enskild individ kan hållas ansvarig för misären i denna del av världen så är det nog ändå han [Wilson]”. När Bullit berättade om sina planer att skriva en psykologisk biografi över den tidigare presidenten var Freud oväntat och obegripligt nog med på noterna. Eller kanske var det inte så obegripligt. Som statsvetaren Patrick Weils visar i sin bok “The Madman in the Whitehouse” så var Bullit var ingen vanlig klient; han hade suttit i förhandlingar med Lenin och Stalin, Churchill, de Gaulle, Chiang Kai-shek och Göring. Bullit är förlagan till en av karaktärerna, närmare bestämt djävulsfiguren, i Michael Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”. Freud var smickrad, dessutom befann hans psykoanalytiska bokförlag sig på ruinens brant och en psykobiografi över en president kunde säkert komma till undsättning, inte minst när Bullits första och enda roman hade varit en veritabel kioskvältare, tryckt i häpnadsväckande 23 upplagor. Något år…