

Om avsnittet
Med hjälp av författaren Kathy Acker, youtubern Logan Paul och en dödlig sjukdom som liknats vid en blomma, reflekterar Elis Burrau över det som nästan dödar en, och får en att överleva. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2018-08-30. Nyheten om youtubern Logan Pauls makabra reality show-promenad genom den japanska ”självmordsskogen” Aokigahara, når mig samtidigt som jag avslutar Chris Kraus biografi över den experimentella författaren Kathy Acker. Hans groteska fnitter vid åsynen av liket. De blanka sidorna i slutet. Jag ligger i en säng i Tokyo. En mindre jordbävning får hela lägenhetskomplexet att skaka. Det blottas en avgrund varje gång en människa förhåller sig till döden. Jag tänker inte närma mig självmordet nu, men kanske sen. Via den lilla döden. Och nej, jag syftar inte på orgasmen nu. Jag tänker på det som dödar kroppen ”litegrann” med överlevnad som motiv. Döden som får dig att överleva. Cancer är ett paraplybegrepp, men vi som befinner oss inuti koncernen får generalisera. Jag läser ut Chris Kraus biografi ”After Kathy Acker” motvilligt. Den är ljuvligt skvallrig. Det är årets första dag, i den aggressivt luftkonditionerade lägenheten vi hyr i Togoshi-Ginza, och jag läser ut den motvilligt eftersom jag inte vill att hon ska dö i cancer. Det etableras redan i början av biografin: hon ska dö i cancer. Och det etablerades i ”det verkliga livet”. Hon dog i cancer 1997 i Tijuana, Mexiko. Det var ingen överraskning. 22 dagar efter De dödas dag. Hon dog omgiven av s.k. vetenskapsvidrig alternativ medicin och skolbarnsanteckningsblock som hon var alldeles för svag för att skriva i. Omgiven av s.k. vänner. Olika skelett. Varierande grader av skörhet. Redaktörer. Älskare. Helare. All död är stringent. Och den alternativa medicinen var väl inte särskilt vetenskapsvidrig när jag tänker efter. Den var lojt vetenskapsvidrig och den injicerade hopp. Jag återkommer ofta till Kathy Acker vars författarskap jag kanske läst lite för respektlöst, med en bristande koncentration och stor rastlöshet (ibland irritation). Hennes böcker har verkligen stört och inspirerat mig. Det visionära användandet av lögnen och biografin har ofta rört mig till tårar. Respekten inför hennes gärning är liksom grundmurad och lika stor som respektlösheten i min läsning. Allt det där som ekar. Det är ekot från en ängel. Men nu ska det inte handla om ett komplext författarskaps storvulna intelligens. Det ska handla litegrann om att vilja döda sin kropp med ”goda intentioner”. Goda elakartade intentioner. Göra sin kropp starkare. Förgöra det sjuka och det friska. Förföra det sjuka och det friska. Metodiskt. Det ska handla om det som återkommer. Det ska absolut inte handla om självmordet, men kanske lite. Döden är bara en barnsjukdom. Så kommer det vara tills våra barnbarnsbarn är döda. Därefter blir det andra bullar. Så…