Om avsnittet
Författaren Ester Roxberg reser tillbaka till sitt födelseland Zimbabwe och gräver i en historia som ständigt är i rörelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2022-11-30. Det doftar bränd ved och varm sand i solen utanför flygplatsen i Harare. Där väntar min chaufför. Han kör tetris genom stan till hotellet, genom korsningar utan trafikljus på grund av ständiga elavbrott, förbi de kilometerlånga bensinköerna och jakarandaträdens lila blommor. Går det att färdas tillbaka i historien? Hit till Zimbabwe flyttade mina föräldrar på 1980-talet för att biståndsarbeta och under dessa år föddes jag. Många gånger har jag hört om min födelse på landsbygden, om hur alla i byn kom och dansade runt med mig och kallade mig för Chiedza, vilket betyder ljus på shona. Pappa frågade, hur kommer det sig att ni visar vårt barn så mycket glädje? "Ert barn?" svarade en man, "Chiedza är vårt barn.” Om dagarna togs jag sedan omhand av en kvinna från byn, Batsi, som lärde mig shona. Nu är jag här för första gången som vuxen men jag har inte glömt dem som höll mig under de åren. Zimbabweförfattaren Panashe Chigumadzi skriver i sin essäbok ”These Bones Will Rise Again” om drömmarna som blir kvar i fotografierna av våra förfäder. Jag tänker på fotografiet av Batsi som alltid stått på mitt skrivbord. Vad drömde hon om? Vi är dem vi är genom de som har kommit före oss och de som kommer efter oss, skriver Chigumadzi. Det kan låta som en banal utsaga, men här är det en kraftfull sanning. När Zimbabwes historia ska summeras börjar man ofta med befrielsekriget från de brittiska kolonisatörerna och självständigheten 1980, president Robert Mugabe, befriaren som skulle pekats ut som ansvarig för folkmord och som steg för steg förvandlades till en alltmer maktfullkomlig diktator. 2017 tvingades han avgå, men inflationen och det politiska förtrycket upphörde inte. För nationalistiska agendor passar det att beskriva historien som något fast i tiden, med våldsamma kamper och motståndshandlingar som definierande ögonblick. Det är överblickbart, kontrollerbart. Men historien är föränderlig, den lever sin eget liv. Det gäller både för individer och geografiska platser. Chigumadzi liknar historien vid ett vattendrag och för fram de berättelser som format Zimbabwe men som har skrivits ut ur historien. Jag besöker Nationalgalleriet i Harare, som ställer ut den zimbabwiska konstnären Virginia Chihota. Jag fastnar vid en målning av ett svart skelett i en vit spetskjol. Skelettet håller en färglös blomma i handen och befinner sig i ett rött hålrum med formen av en kista. Målningen har titeln: Vems barn är jag? Frågan stannar kvar i mig medan vi kör genom kåkstäderna och jag ser på allt liv därute. Ett barn säljer majs i en rondell med sina föräldrar. Ett annat barn springer barfota och rullar bildäck i sanden. Jag ser mig själv. Jag förstår att det…
