Om avsnittet
Michel Foucaults tid i Uppsala har varit grogrund för myter. Johan Redin reder ut hur staden påverkade Foucaults skrivande, och hur han påverkade staden. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När jag studerade filosofi i Uppsala i början av 1990-talet sades det på institutionen att Michel Foucault en gång i tiden ”minsann jagades ut ur stan”. Det var med ett slags stolthet. Man sträckte lite på ryggen. I väggarna ekade fortfarande den store logikern, professor Stig Kangers, yttrande om den så kallade kontinentala filosofin: ”det finns filosofi och det finns skitsnack”. Det är drygt trettio år sedan, ännu rådde ett slags kallt krig mellan de två självutnämnda filosofiska supermakterna: Oxford och Cambridge kontra Paris. Jag minns att jag på ett postseminarium, när stämningen var mer uppslupen och de matematiska formlerna på svartatavlan halvhjärtat suddats ut till ett slags anglosaxiska hieroglyfer, tog mod till mig och frågade om det ändå inte fanns en gemensam grund i den analytiska filosofins intresse för språk, sanning och mening och den franska dekonstruktionen. Det var som om allt omkring mig tystnade. En person, högröd i ansiktet över denna tydligen befängda fråga, pekade med ett skakande finger på mig och min dåvarande flickvän: ”lever ni i ett förhållande eller lever ni i en… i en diskurs!” Det var dags att gå hem. Foucault bodde och verkade faktiskt i Uppsala, från sommaren 1955 till hösten 1958. Den ännu okände filosofen anställdes som lektor i franska vid Institutionen för romanska språk, med ett bifogat uppdrag att leda kulturprogrammet för Alliance française, som inhystes på fjärde våningen i Maison de France på St. Johannesgatan. Det präktiga huset står där än idag. Om ni befinner er på Ofvandahls i Uppsala är det bara att stövla ett antal meter längre upp på Sysslomansgatan, så ligger det på första tvärgatan till höger, mitt emot Palermo, som förövrigt var plantskola för mindre berömda filosofer, men det är en annan historia. Jobbet såg perfekt ut för Foucault som strax innan han kom till Uppsala publicerat ett arbete om psykopatologins historia, med förhoppning att få tid att utveckla studien till en avhandling. Han hade inte sökt sig till Uppsala av forskningsskäl, snarare av en slump. Njöt Foucault av sin tillvaro? I detta Sibirien, som Uppsala trots allt måste ha liknat, i jämförelse med den exotiska franska provins där han växt upp? Han klagar inte på snön lika mycket som på mörkret. Mörkret faller redan vid lunchtid under vintern. När en vän frågade hur många studenter han hade i Uppsala svarade han, med lika mörk humor, att det förvisso var en imponerande mängd, men tyvärr blev de färre under vintern då självmorden tog fart. Väl på plats tyder det mesta på att Foucault stod ut och gjorde en strålande insats för spridandet av fransk kultur. Den absolut första intervjun som görs med…
