Om avsnittet

Frank O'Haras dikter är älskvärda och smittsamma. Eva Ström äter lunch i New York och låter sig influeras av stadens poet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det är oktober 2012 och jag befinner mig i New York. Det är efter elfte september men före Trump och The City känns ännu som en löftesrik stad, underbar att ströva runt i och släntra in på olika utställningar som på New York Public Library som råkar ha en utställning om lunch, för det är ju så att alla i den här jättestaden behöver äta lunch varje dag. Här bland olika historiska smörgåsautomater hittar jag ett tunt häfte Lunch Poems av Frank O’Hara, och det känns som hela den här gigantiska utställningen blivit till för att hylla stadens poet, han som mer än någon annan fångat det flyktiga ögonblicket, i sina luftiga och till synes så enkla poem, som gör att var och en som läser dem blir förälskad, i staden, i dagen, i poeten själv. Jag hade läst Frank O’Hara förut. Men det var en annan sak att läsa honom nu, i staden han diktade om och levde i: ”Klockan är12.10 i New York och jag undrar om jag får färdig den här i tid till lunchen med Norman åh lunch! Jag tror jag blir tokig hur ska det gå med min hemska baksmälla och helgen som väntar” (översättning Jonas Brun) När jag själv senare åt lunch på en restaurang i Brooklyn var det dags. Ingenting kunde vara enklare än att skriva poesi, ingenting mer underbart, och jag klottrade på bokens insida: Klockan är 11:25 och jag sitter lycklig på Pies ’n’ Thighs och betraktar den svarte stilige mannen i grå T-shirt och solglasögon som äter sitt ägg och sin ostmacka… Frank O’Haras lätta poetiska stil smittar, man blir som sagt förälskad i honom, hans dikter …. Och jag är inte ensam: Ada Calhoun, född 1976, och dotter till konstkritikern och poeten Peter Schjeldahl har intagande skildrat fenomenet i boken ”Also a poet: Frank O’Hara , My Father and Me”. Pappan som rörde sig i kretsen kring O’Hara ville skriva en biografi om honom efter hans död 1966, och sökte upp otaliga människor som hade minnen av den karismatiske poeten. Det blev till dussintals kassetter med inspelat material, men projektet stupade på att Schjeldahl aldrig fick rättigheterna att använda O’Haras poesi av systern Maureen O’Hara, som vaktade över broderns eftermäle. När Ada fann denna guldgruva av information bestämde hon sig för att fullfölja det som faderns misslyckats med – att skriva den stora biografin om den gudabenådade poeten som dog så ung i en tragisk trafikolycka på Fire Island Beach på Long Island. Titel Also a poet, syftar på den tidningsnotis i New York Times efter O’Haras död, där det konstaterades att den förolyckade, förutom att vara museiman, också var poet. När jag läser Ada Calhouns berättelse blir jag först irriterad. Ska hon aldrig komma fram till sitt ämne? Till Frank? Men snart förstår jag att hon har skrivit en…