Om avsnittet

Lät vi det sunda förnuftet styra, skulle den moderna fysiken vara det första vi blev tvungna att förkasta. Helena Granström reflekterar över märkliga vetenskapliga fakta och gränsen mot det mystiska. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag vill att du ska tänka dig en elektron. Hur tänker man sig en elektron? Det kan man bara göra genom att dra sig till minnes dess matematiska egenskaper, de som blir synliga i kvantmekanikens ekvationer. Utöver det, vet ingen vilken föreställning som är riktig. Utöver det, är elektronen kanske ingenting. Men detta berättar ekvationerna om elektronen: Att vilken fråga vi än ställer om den, har denna fråga inget svar förrän vi tar reda på det genom mätning. En elektron som kan, låt oss säga, ha värdet 1 eller 0, har innan vi mäter varken värdet 1 eller 0: den har båda, eller kanske inget värde alls. det är en central del av den moderna vetenskapens mest framgångsrika teori. Trots det tycks denna spöklika avståndsverkan, som Einstein benämnde den med avsky, vätta mot det ockulta: Något annat som vi vet om elektroner: Två av dem kan aldrig befinna sig i samma tillstånd. Om vi tvingar två av dem att inta samma position i tid och rum, kommer de med nödvändighet att ha motsatta värden: är det 1 hos den ena, vet vi att det är 0 hos den andra. Trots att det är bådadera hos dem båda två så länge vi inte har utfört någon mätning. Om vi nu skickar iväg dessa elektroner i olika riktningar, håller de sin olikhet i minnet. Innan vi utför en mätning är värdet obestämt hos dem båda – inte 1, inte 0, 1 och 0 – men så snart vi mäter på den ena så blir den andra, långt bortom bergen, bestämd. Detta sker inte genom att information överförs från den ena elektronen till den andra. Det bara sker, ögonblickligen, utan att någon kan säga hur. Det jag just beskrivit är i högsta grad vetenskaplig kunskap – det är en central del av den moderna vetenskapens mest framgångsrika teori. Trots det tycks denna spöklika avståndsverkan, som Einstein benämnde den med avsky, vätta mot det ockulta: Om en partikel kan influera en annan, ögonblickligen, oavsett hur långt från varandra de befinner sig, varför skulle då inte till exempel astrologin kunna vara giltig, som gör gällande att himlakropparna utövar sitt inflytande över oss från födseln, oberoende av rymdens hisnande avstånd? Och borde inte tankeöverföring i så fall vara inte bara möjlig, utan till och med sannolik? Nu tycks verkligheten vara så beskaffad att varken telepati eller planetära influenser på personligheten har en plats i den, men denna slutsats kan vi inte dra för att dessa fenomen strider mot det sunda förnuftet, utan för att de saknar stöd i observationer och experimentresultat. Lät vi det sunda förnuftet styra, skulle den moderna fysiken vara det första vi blev tvungna att förkasta. Mystiken är alltså en avgrund på vars rand den moderna…