Om avsnittet

Makten är rädd för läsning, det gäller i de klassiska dystopierna såväl som i verklighetens diktaturer. Jimmy Vulovic funderar över vari faran ligger. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Johns mor dör. Han gråter vid sjukhussängen. Några barn är på sjukhuset för att vänja sig vid döden. De förundras över hans beteende, som om döden vore hemsk, som om någon enskild människa skulle kunna betyda så mycket att den kan sörjas. Otroligt. Scenen finns i Aldous Huxleys Du sköna nya värld från 1932 och är viktig för att förstå romanen. Sorg och alla andra former av olycka har nämligen avskaffats i Världsstaten. Ingen är ledsen där. Det finns heller ingen ensamhet. Staten härskar med en kollektivistisk paroll som säger att alla tillhör alla andra i samhället. Ingen är speciell, alla är utbytbara. Ändå tycks alla så ensamma som en människa någonsin kan bli. Det är ur en förening mellan masskonsumtionssamhället och ett trygghets- och lyckoberoende tyranniet föds. I denna roman, liksom i flera av de klassiska nittonhundratalsdystopierna, varnas vi högljutt för statsmonstret som växer sig starkt då individens naturliga mänskliga relationer till andra och till sig själv dör. John sörjer. En sörjande människas blick är avslöjande, vittnar om brustna band som en gång var ett liv. Med sorgens påminnelse om slutet ställs livet på sin spets. Därför är den avskaffad i Världsstaten. Genom Johns blick ser vi även hur fri- och rättigheter vi idag tar för givna har gått förlorade, att de bytts bort mot en trygg kugghjulstillvaro och snäv konsumtionslycka. Är du ledsen, ta dig då en tablett. Piller finns det gott om. Känner du obehag, köp dig då något nytt eller byt sexpartner. Du får ligga precis hur mycket du vill bara det inte blir barn, för barn görs inte på det gamla sättet längre. Reproduktionen är strikt reglerad. Det finns inga familjer och ord som kärlek, mamma och pappa är skamliga. Staten lämnar inget åt slumpen, eller åt Gud eller åt naturen eller något sådant eftersom det ju kan bli fel då. Med biologisk ingenjörskonst produceras i stället framtida generationer på löpande band i barnfabriker, bokstavligt talat. Så att alla glatt intar sin plats i samhället. Eliten framställs för att bli lycklig i sin roll. Därunder produceras olika grader av tjänarklasser som är lika tillfreds med sin lott i hierarkin. Inget får rubba samhällsordningen. Men John bryter mönstret. Han älskar ju sin mamma. Och han sörjer henne. Tidigare bodde de utanför själva Världsstaten, i ett reservat för ursprungsbefolkningen. Där lever människor som förr, med kärlek, familj, Gud, sorg och inte minst litteratur. Johns främlingsblick, som ju även är läsarens, kan därför se massmarknadskollektivismens falska lycka. Dessutom avgudar han William Shakespeare och kan inte förstå varför staten har förbjudit den sortens litteratur. Men vi, vi som för en stund ser…