Om avsnittet
En av 1900-talets mest kända fotografer, Henri Cartier-Bresson, verkade alltid vara på rätt plats i rätt sekund. Mikael Timm dyker ner i en efterlämnad bildskatt på Centre Pompidou i Paris, 2014. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes först 12/4 2013. Seklets fotograf. Det är nästan ett osannolikt smeknamn, men sedan Henri Cartier-Bresson avled 2004 har ikonstatusen snarast ökat. Det är nästan så att man kan bli misstänksam. Bara här i radion har det gjorts åtskilliga program om denna fotograf efter hans död. Ordet Reporter betyder bära tillbaka. Cartier-Bresson visade USA för fransmännen, Sovjetunionen för amerikanska tidningsläsare, Indien och revolutionen i Kina för världen. Rimligen borde Cartier-Bressons bilder nu vara nästintill bortglömda, men tvärtom ordnas hela tiden nya utställningar, nya böcker ges ut och gamla dåliga kopior säljs dyrt. Vem har förresten en nyhetsbild över soffan? Nej, det som lockar måste vara något annat än gamla fakta. Dags att problematisera århundradets fotograf. Det avgörande ögonblicket, är ett uttryck som tillskrivs Cartier-Bresson om. Fast det var faktiskt inte hans eget uttryck utan en förläggares. Själv talar han om bilder som uppväcker något. Vilket inte hindrat generationer av fotografer att försöka leva upp till Cartier-Bressons perfekta fras och perfekta bilder. Men här talar han om den visuella njutningen, om Tjechov, om bilden är sann eller inte är oviktigt. Han talar som en konstnär, inte som en reporter. Myten om Cartier-Bresson och de andra på bildbyrån Magnum som han var med om att starta 1947 berättar om ett gäng fotograferande Tintin-kusiner på ständiga äventyr. Sedan dess har härskaror med fotografer sökt sig till slagfält, fattigdom, lidande, revolutioner. För dem alla är förebilden HCB. Ingen reste så mycket, stannade borta så länge – ibland i åratal – kom hem så obekymrad. Och med så bra bilder. Antingen har man det eller så har man det inte. Sade Cartier-Bresson om förmågan att ta en bra bild. Fast så enkelt är det ju inte. Här talade han om visuell njutning – inte precis vad fotoreportrar brukar hänvisa till. Senare i livet sade han att teckning som han också ägnade sig åt var eftertanke, medan fotografi var ögonblicklig. Han beskar bilderna i kameran, när de togs, inte i mörkrummet. Bilden skulle vara perfekt från början. Sensualism kombinerades med stränghet. Erkännandet av en ordning, en struktur som finns där framför Dig, talade Cartier-Bresson om. Alltså en nästan akademisk hållning som han tillämpade sekundsnabbt. Det finns ett snapshot av Cartier-Bresson när han står på podiet och ska ta en bild av Martin Luther King som ska hålla sitt berömda tal ”I have a dream”. Cartier-Bresson ser skeptiskt ut. Ler inte, granskar Dr King som om han vore ett föremål. När han granskade yngre kollegers bilder på Magnum snurrade han kontaktkopiorna i handen…
