

Om avsnittet
En av Jon Fosses svenska översättare, Marie Lundquist, reflekterar över erfarenheten att tolka och tolkas. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2011-12-09. Översättare, en vägledare, en stigfinnare som kan gå före och tolka texten. Tolka är ett vackert gammalt svenskt ord av samiskt ursprung som betyder ”att färdas på skidor, dragen av en ren”. Kanske är det också en bild av översättandets svåra konst. En färd över papperets vita vidder där det gäller att hålla balansen och tygla och tämja det vilda språket. I mitt arbetsrum har jag sedan länge ett gulnat tidningsklipp uppsatt på väggen. Rubriken är ”Wat is poëzie?” Så långt är jag med. Orden tycks visserligen svepta i främmande kläder, men med lite fantasi kan jag ändå lätt igenkänna dem och begripa vad de vill säga mig. Genom att lägga ihop bitar av olika språk som jag mer eller mindre behärskar, tolkar jag det som står till: ”Vad är poesi?” Däremot är svaret på denna fråga, den långa text på nederländska som därefter följer en ogenomtränglig djungel i vilken jag omedelbart går förlorad. Ändå känns det i detta fall helt rätt. Det är så det ska vara, tänker jag. Frågan ska hållas levande och svaret ska inte gå att tyda på något omedelbart och enkelt sätt. Det ska skikta sig och förgrenas i nya frågor, nya svar. Just nu nöjer jag mig med njutningen att få vara i det främmande och känna luftdraget från allt jag inte förstår. Suset från den språkliga rymd som ligger framför mig som en okänd mark att erövra och upptäcka. Ibland är det en sann lycka att få vara där, i det oförståeliga och låta andra sinnen träda fram och ta över upplevelsen. Smaka på språket och upptäcka en okänd krydda, en bismak av något man aldrig tidigare upplevt. Betyder det då att översättandet är en obehövlig konstart? Att man kan nöja sig med att stanna där i det blinda trevandet, som visserligen skärper sinnena och tränar fantasin, men ändå till sist riskerar att förminska världen? Svaret är naturligtvis nej. För att kunna dra bort hinnan och se klart behöver man en översättare, en vägledare, en stigfinnare som kan gå före och tolka texten. Tolka är ett vackert gammalt svenskt ord av samiskt ursprung som betyder ”att färdas på skidor, dragen av en ren”. Kanske är det också en bild av översättandets svåra konst. En färd över papperets vita vidder där det gäller att hålla balansen och tygla och tämja det vilda språket. För mig som själv fått mina dikter översatta till en mängd olika språk, både sådana jag förstår och sådana jag aldrig ens hört talas om, är bilden av översättaren kluven. Hon (för det rör sig oftast om en kvinna) är både ödmjuk gåvobringare och skarprättare i en och samma person. Ingen översättare (i alla fall inte av poesi) tycks arbeta med någon som helst tanke på egen vinning utan verkar ha kärleken till språket som enda ledstjärna. Samtidigt finns…