

Om avsnittet
På statens ungdomshem får man poäng för skötsamhet och minus för motsatsen. Likheterna med samhället utanför institutionen är slående, konstaterar sociologen David Wästerfors ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Jag blir så arg alltså, jag blir riktigt, riktigt, riktigt arg, så jag vill bara se blod. Så jävla arg blir jag.” En kille på ett av statens ungdomshem berättar om ett eskalerande bråk kring en fjärrkontroll framför teven: två killar mot en tredje, en förolämpning, ett slag och en spark, stolar som kastas eller nästan kastas, hot som skär genom luften. Personal kommer rusande och skiljer dem åt. Det blir explosivt men kort och avbrutet. Det blev inget blod, de tre killarna höll tillbaka och institutionen också. Det hade kunnat sluta illa men alla vet var de befinner sig. Om det hade skett utanför institutionen eller på akutavdelningen, däremot: ”jag hade försökt döda han”, säger han som ville se blod. ”Det är nog det jag hade gjort.” Killen syftar på ungdomsvårdens akutavdelning. Att hamna där är en radikal åtgärd mot en ungdom och samtidigt ett sätt att påbörja en vandring mellan olika institutioner och behandlingar, en vandring som är tänkt att hejda ett så kallat nedbrytande beteende, ofta med droger och kriminalitet. På akutavdelningen – där borde väl beteendet vara än hårdare reglerat jämfört med andra ställen, såsom i soffan framför teven på den avdelning där den här killen befinner sig nu? Jo, i princip så hårt reglerat som det går. Samhällets ändstation är nådd, ingen idé att hålla igen. Akutavdelningen är därför lik isoleringen (eller ”avskiljningen”) på varje avdelning – en slutgiltig åtgärd och anhalt. Det är platser där raseri och galenskap passar bättre än behärskning, åtminstone som intervjupersonen i det här fallet beskriver det. Institutionernas värld är egendomlig. Små saker blir stora när dagarna segar sig fram på liten yta, när man måste tigga och be om lite extra yoghurt eller några minuter Internet och när självrespekten till slut kokar ned till hur man blir tilltalad framför teven eller hur de andra tittar på en. Snart är små saker inte längre små. De är helt enkelt de enda sakerna. På ungdomshem är tyglat humör belönande. Man får poäng för skötsamhet och minus för motsatsen. Även personalen får ett slags poäng om de behåller lugnet – den mest beundrade behandlingsassistenten är sannerligen inte den lättantändlige. Och de unga talar om risken att ”förstöra för sig själva” om de blir våldsamma. Deras behandlingstid kan förlängas, de kan mista privilegier och framstå som omöjliga för en utevistelse eller fritidsaktivitet. Killen som egentligen ville se blod säger att han vill hålla sig ”i mitten”, alltså i balans och på lagom-nivå i konflikter, ”så jag kommer härifrån”. Att agera alltför undfallande är inte heller att rekommendera. Då kan man bli slagpåse, hamna underst i…