Om avsnittet
Får monarkin sin legitimitet ur svenska hjärtans djup eller hålls den vid liv genom ironisk distans? Dan Jönsson reflekterar över en svensk paradox. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den franske psykoanalytikern Jacques Lacan skrev en gång att ”om en dåre som tror att han är kung är galen, så är en kung som tror att han är kung inte mindre galen”. Alltså borde enda sättet för en kung som vill få oss att tro att han inte är galen vara att abdikera, kan man tycka – men det var nog inte riktigt så Lacan menade. Det han ville var att sätta fingret på glappet mellan utanverket och identiteten, titeln och personen: hur bilden av den vi tror att vi är byggs upp av fiktioner som vi måste upprätthålla tron på, inför andra och inför oss själva. Uppstår det en rämna av tvivel i fiktionen kan det hända att den fullständigt spricker sönder. Frihet och galenskap är nära besläktade. Och en kung som förlorar sin kungavärdighet riskerar ju att bli galen på riktigt: i William Shakespeares pjäs Richard II till exempel tvingas kungen att abdikera, något som får honom att fullständigt förlora all självkänsla. ”Jag är ju ingenting”, klagar han. ”Vad ska jag kalla mig?” Den berömda scenen slutar med att han beställer fram en spegel för att se hur förlusten har förändrat honom, och när han inser att han fortfarande är densamme, slänger han spegeln i golvet så den krossas. ”Skört lyser äran över detta anlet, och anletet är lika skört som äran.” Jag har sett kungen i verkligheten några gånger, senast när min hemkommun firade hundra år och han och drottningen, för första gången någonsin vad jag vet, gjorde visit i den lilla staden. Besöket varade väl några timmar men för de flesta kommuninnevånare blev det inte mer än en hastig skymt när kungaparet defilerade genom centrum i en kortege av raggarbilar på väg till en mottagning i medborgarhuset. En äldre dam bredvid mig snavade mot en stenmur och slog hål på knät; i en korsning stod en handfull republikanska demonstranter med sina plakat men inte ens de, och knappast någon annan heller verkade ifrågasätta att det verkligen var kungen som kom åkande. Om kungen själv tvivlade så märktes det inte. För honom var det förstås en dag på jobbet; dessa rutinartade kommunbesök är en del av den kungliga vardagen, men för kommunerna innebär de en stund i glans och ära som kanske aldrig kommer tillbaka och som därför måste förberedas minutiöst så att inget går fel, inga fiktioner spricker: för då hotar som sagt galenskapen. Etnologen Mattias Frihammar berättar i sin avhandling från 2010, ”Ur svenska hjärtans djup”, om ett sådant här kommunbesök vars förberedelser han följer på nära håll: om den kommunala näringslivssekreteraren som efter ännu en dag av planering och nervösa repetitioner, och vid tanken om all annan verksamhet som skjuts åt sidan för denna offentliga teater, suckar att nu får han väl…
