Om avsnittet

Länge gick uppfostran ut på att knäcka barns vilja. Eva-Lotta Hultén berättar om den svarta pedagogiken och varför olydnad kan vara så viktigt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Som liten var jag inte så förtjust i Astrid Lindgrens böcker om Lotta på Bråkmakargatan. Kanske för att hon påminde lite för mycket om mig själv. Liksom hon var jag infallsrik, impulsiv och mycket bestämd. Det var inte alltid egenskaper som uppskattades av omgivningen. Men idag känner jag en stor ömhet när jag tänker på den kavata Lotta – självständig och ”envis som en gammal get”. Ett kapitel jag tycker särskilt mycket om är det där hon flyttar hemifrån. Lotta vaknar på fel sida en morgon och hennes mamma har dessutom lagt fram en tröja som ”killar och sticks” åt henne. Hon vägrar envist att ta den på sig eftersom hon hellre vill ha sin finklänning. Mamma säger nej och det blir ingen frukost förrän Lotta klätt på sig tröjan. Det har inte avsedd effekt. I stället för att falla till föga tar Lotta fram en sax och klipper sönder det förhatliga plagget. Men en så trotsig handling är ändå i grövsta laget, det inser hon, och så rymmer hon hemifrån. Den första hierarkiska struktur vi får lära känna är familjen. När en förälder begär att ett barn ska bete sig på ett visst sätt så gör den i själva verket två saker: lär barnet hur man bör uppföra sig och tränar det i att rätta sig efter förälderns krav. Uppmaningen ”ta på dig den där tröjan” innehåller också förhållningsordern ”och lyd mig”. Det fungerar inte på Lotta för hon är inte av den sort som anpassar sig. Vid ett annat tillfälle, när hon behöver ta medicin, så vägrar hon också det. Storebrodern Jonas förklarar förnumstigt att när han måste ta medicin så bestämmer han sig bara för att ta den och så gör han det. Lotta svarar att när hon måste ta medicin så bestämmer hon sig för att inte göra det, och så gör hon det inte. Ungar som är så obstinata som Lotta är undantag, även om många går igenom en kortare trotsperiod. Människobarn är synnerligen hjälplösa och att anpassa sig till den som vårdar en är den säkraste vägen till överlevnad. Det gör oss generellt extremt ”uppfostringsbara” – och sårbara även för indoktrinering och ren lydnadsfostran. Vilket gör att vi behöver fundera över om vi vill att barn ska göra rätt för att de förstår vad som är rätt eller för att de är rädda för straff, eller längtar efter gemenskap och belöningar. Länge sågs lydnad i sig som ett viktigt mål för uppfostran. I en barnuppfostringsbok som fick spridning under slutet av 1800-talet kan man läsa att ”Minsta motstånd som göres med vett och vilja, skall straffas allvarsamt; det är myndighets store hemlighet”. Boken ingick i en våg av skrifter om hur man bäst tuktar barn. Det var rentav fel att ägna sig åt övertalning för om barnet hade övertalats hade det ju faktiskt gjort som det själv ville. Det hade antagit…