Om avsnittet

Ägodelar som stals från exempelvis Förintelsens offer hamnar då och då på museum. Och allt fler saker lämnas tillbaka till efterlevande. Anders Rydell funderar över vem som bevarar minnet av minnet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. För en tid sedan besökte jag en gammal brottsplats. En plats för ett brott få längre hade något minne utav – och det var nog hela anledningen till varför just jag befann mig där. Det var i Paris. I de kalla katakomberna under museet Palais de Tokyo. Där uppe, på ytan, var allt som det brukar vara i Paris. Det var modevecka. På museet hölls en visning med kläder av koreanska modeskapare. I entrén trängdes fotografer för att fånga de extravaganta gästerna. En händelse i nuets mittfåra. Alla var så upptagna att ingen lade märke till att jag via en undanskymd personalhiss sänkte ner mig i underjorden – där bortträngda minnen gömdes undan. Det var, i varje fall, vad jag hoppades. Palais de Tokyo invigdes under världsutställningen i Paris 1937, då den ideologiska och politiska spänningen dallrade i luften. På utställningsområdet stod Albert Speers jättelika pelare prydd av svastikan mitt emot Vera Muchinas sovjetiska monumentalskulptur av en bondkvinna och en industriarbetare. I den spanska paviljongen visades Picassos Guernica – samtidigt som spanska inbördeskriget rasade. Några få år senare skulle Palais de Tokyos källare fyllas av nazisternas stöldgods, närmare bestämt av instrument. Tusentals instrument. Pianon och flyglar, som plundrades från Paris deporterade judiska minoritet. Det var Förintelsens dödstädning. Att råna och mörda sina offer – och slutligen utplåna alla minnen av dem. Under kriget avgick i snitt två tåg i veckan från Paris sprängfyllda med konst, böcker, antikviteter och instrument. När staden befriades 1944 låg fortfarande 2 000 pianon, som tjuvarna inte hade hunnit få med sig, kvar i Palais de Tokyos källare. Efter kriget gjordes halvhjärtade försök att återbörda stöldgodset till Förintelsens offer. Men det mesta försvann, eller skingrades för vinden. Även instrumenten i källaren på Palais de Tokyo. Kanske handlade det om att det fanns värre brott att ta itu med, eller bara en känsla av att det bästa man kunde göra var att glömma – och gå vidare. Att bygga nytt på ruinerna, att inte älta. Att inte minnas. När jag stiger ner i källarvalven hittar jag ingenting. Bara stora salar i kall rå betong. De tomma underjordiska gallerierna förmedlar något kusligt, men kanske är det bara i mitt huvud som tomheten och tystnaden blir något mer än vad det är. För här finns inga spår eller minnesmärken. Inga skyltar, inga skrifter eller böcker i museishopen. Instrumenten är sedan länge borta. Det finns överhuvudtaget få lämningar kvar av de stulna instrumentens historia i Paris. De är knappt ett minne. Men de senaste decennierna har det hänt något. Som bortglömda…