

Om avsnittet
Relationen mellan Marguerite Duras och den nästan fyrtio år yngre Yann Andréa var inte okomplicerad. Men stark. Elisabeth Hjorth skildrar deras möte. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 4 maj 2017. En bar. Ganska elegant, trevlig. En man och en kvinna sitter vid ett av borden. Han är vacker, olycksbådande. Kvinnan har åldrats, hon måste fortfarande älskas. Någon betraktar paret, det finns alltid en betraktare. Betraktaren är jag. När Marguerite Duras och hennes följeslagare Yann Andréa möts första gången är hon en erfaren författare och han en bedrövad ung man. Det är i alla fall så mötet gestaltas i hennes sena roman ”Yann Andréa Steiner”. 1980 börjar järnridån ska i sina grundvalar av de strejkande arbetarna i Gdansk. Duras placerar mötet med Yann i denna politiska kontext, i ett Europa sargat av minnen och förtryck. Hon har ännu inte skrivit ”Älskaren” som ska ge henne läsare över hela världen och som hon själv kallar en flygplatsroman hon skrev när hon var full. Hon har haft framgångar med sina filmer men skrivandet har gått i stå. Ensamheten i det stora huset vid Atlanten är stor som Europas ensamhet. Det är nu som hon möter en 38 år yngre man och de inleder ett beroende av varandra lika starkt som beroendet av alkoholen och skrivandet. Marguerite Duras film ”India Song” visas på en liten biograf i staden där Yann bor. Efteråt går de till en bar. Det är Yann, hans filosofistuderande kompisar och så Marguerite. Hon dricker två whisky och han följer henne till parkeringen där hennes Renault 16 står. Han frågar om hon har några älskare. Hon säger: ”Inte nu längre”. Han frågar hur snabbt hon kör. Hon svarar: ”I 140, liksom alla som har en R16”. Yann börjar skriva till Marguerite. Han älskar henne redan, så som man älskar en författare för böckerna hon skrivit, för att de handlar om en själv. Det är korta brev, små biljetter nästan. Marguerite svarar inte, men hon sparar Yanns rader. Sedan ska hon säga att de är det bästa han har åstadkommit i textväg. Sedan ska hon säga att hon tyckte om rösten i breven, den som skulle bli rösten i hennes liv. När breven slutar komma blir Marguerite nervös. Hon är redan beroende av dem. Varför har han tystnat? Hon kan inte tro att han förlorat intresset, kanske har han dött? Hon skriver tillbaka och kontakten återupptas. En dag ringer Yann för att tala om att han kommer på besök. ”När kommer ni?”, frågar hon. ”Imorgon klockan elva”, svarar han. Det är så det går till när Duras gör Yann till litteratur. Det är inte första gången, och han är inte den ende. I Duras böcker rör sig människorna i hennes liv ständigt. De blir mytiska och främmande, antar nya former, byter namn och historier med varandra. En ny bar, den liknar den första. Bara en annan stad, de har kört hela dagen. Mest av allt älskar mannen och kvinnan att åka i bilen…