Om avsnittet
Döda är vi när alla hjärnfunktioner oåterkalleligt är borta. Men om hjärta och andning stannar kan man få en glimt. Över den funderar Jimmy Vulovic. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En människa kämpar sig igenom dödsskräck, smärta och meningslöshet. Livet går. Det kommer en dotter, en son. Långt senare vilar en gammal döende hand i en yngre och för en kort stund får döden belysa livet. Att allas vårt oundvikliga slut bär livsinsiktens början i sig är sedan länge känt i skönlitteraturen. Ett av de mest gripande exemplen är Ivan Iljitjs död som Leo Tolstoj tecknar med mästerlig hand i en kortroman med samma namn från 1886. I den får vi följa hans liv av social och materialistisk ytlighet tillsammans med dottern, sonen och hustrun ända tills döden låter honom förstå den egentliga meningen. Även filosoferna är väl medvetna om allt det där. Livet kan enbart förstås baklänges men det måste levas framlänges, skriver Søren Kierkegaard i en notering från 1843. När man läser hans tanke högt låter den som en självklarhet, så pass självklar att dess innebörd ofta glöms bort. Ungefär som då vi i berättelser gång på gång låter oss överraskas av bra intrigvändningar. Vi vet ju alla att något kommer ske, något som förklarar allt som redan har varit. Det är en självklarhet. Ändå förvånas vi när det väl händer. Skönlitteratur liknar på det viset livet. Berättelser kräver också ett slut för att början och mitten ska fullbordas och förstås. Att läsa är därför som en övning i att leva och att dö. ”Jag levde alltså mitt liv en gång till. Jag träffade människor jag inte ägnat en tanke på 50 år, jag visste vad de hette och vad de tänkte och vad jag tänkte.” Orden kommer från en man som var 74 år då han dog. Hjärtstillestånd. Kliniskt död men efter 1 minut och 40 sekunder återupplivades han av överläkaren Hans Zingmark som senare intervjuade mannen för en forskningsstudie om nära döden-upplevelser. Anders, som den avlidne kallas i studien, fortsätter: ”Hela mitt liv i detalj igen på 1 minut 40 sekunder – hur gick det till? Den sista dagen jag levde om, var när jag tittade på dig och mötte din blick.” Hans Zingmark kunde naturligtvis inte svara på hur det hade gått till. Ingen kan det. Men i studien ”Near-death experiences and the change of worldview in survivors of sudden caridac arrest”, som han 2022 skrev med Anetth Granberg Axèll, finns många andra svar. I den bekräftas nämligen på ett fascinerande sätt flera slutsatser från både tidigare forskning och från den beprövade livserfarenhet som kommer till uttryck i exempelvis skönlitteratur. Ett varmt sken och en härlig känsla av att nå en annan dimension är ett återkommande tema i de fyra djupintervjuer som studien bygger på. Ljuset beskrivs som livfullt, fritt från all ondska någonstans bortom vår fysiska verklighet. Tyvärr är det långt ifrån alla som får uppleva det, i alla fall…
