Om avsnittet
Allt fler svenskar lider av biofobi, rädsla för naturen. Boel Gerell funderar över konsekvenserna när vi blir främmande för det vi har omkring oss. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det fanns en tid när jag värjde mig för namnen på växterna och djuren. Kanske för att de tvingats på mig, som en läxa att lära. Rovfåglarna förstås, gladan med sin kluvna stjärt och tornfalken som blixtsnabbt ryttlar över fältet. Ek och al och alm och små blommor i gräset, som öppnar sig som hemligheter när man kommer nära. Mormors glasögon, en liten blå blomma med ett ansikte. Kamomill som liknar prästkrage, men luktar annorlunda. Mandelblom som är mer gräddvit och liksom stadigare i skaftet än ängsbräsma och körvelns frön som smakar lakrits när man tuggar på dem. Allt det här var viktigt när jag växte upp och som jag trodde, en självklarhet att kunna. Och jag minns fortfarande dagen när en stor fågel landade på lågstadiets tak och väckte vårt intresse. – En trut, konstaterade jag och närmsta killen vände sig om och glodde på mig. – Vasadu? – Trut, sa jag lite högre och nu stirrade de allesammans innan det förbluffade asgarvet bröt ut. – Hon tror att fågeln är en mun! Indignerat protesterade jag och stegade slutligen i väg till fröken för att få rätt. – De vet inte att det är en trut. – Så säger vi inte här. – Men fågeln är en trut! Ögonen som smalnade, ogillandet och det lätta greppet om armen. – Mun heter det. Ett glapp mellan min värld och andras, en blandning av förakt och avundsjuka inför deras semesterresor till soliga stränder och helgutflykter till stormarknaden. Själv ägnade jag söndagarna åt att traska över leriga fält i tunga gummistövlar, steget efter de andra. Motvillig och tvär som jag minns det och ändå blev de kvar någonstans hos mig, de där karga vidderna, den gråmulna himlen - och namnen. Sedan dess har kunskapen om djur och växter än mer förvandlats till en spetskompetens för de få. Det talas om en utbredd artblindhet och när växterna inte längre har namn glider de samman till ett anonymt grönt gytter. I medierna blåses faran för fästingar, vildsvin och varg upp och skapar känslan av att en utflykt till skogen är ett riskprojekt. Lera och mossa upplevs som motbjudande och bristen på bekvämligheter som papperskorgar och elektriskt ljus är besvärande. På köpet ökar rädslan och i vissa fall till och med äcklet för naturen. Fenomenet kallas biofobi och enligt en undersökning gjord av Lunds universitet 2025 har en av fem svenskar den här typen av känslor. Ett förbluffande resultat för en nation vars självbild länge varit att vi är ett naturälskande folk. På de där känslorna tänker jag när jag läser psykiatrikern Anders Hansens bok ”Hjärnans akilleshälar” där han beskriver drivkrafterna bakom folkmord. Enligt honom är det inte i första hand hat som gör folkmordet möjligt, utan hellre just äckel som…
