Om avsnittet

Psykoterapi har spelat en avgörande roll i Nobelpristagaren Louise Glücks liv och poesi. Jonas Brun, en av hennes översättare och själv psykolog, reflekterar över sambandet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Psykoanalys lärde mig att tänka. Lärde mig att använda min tendens att inte vilja formulera tankar om mina egna tankar, lärde mig att använda tvivel, att uppmärksamma undvikanden och utelämnanden i mitt eget tal. Det gav mig en intellektuell uppgift som gjorde det möjligt att omvandla paralysen jag upplevde – som är en extrem form av självtvivel – till insikt.” Det är den amerikanska Nobelpristagaren och poeten Louise Glück som skriver detta. Hon är knappast den första eller siste Nobelpristagaren som gått i psykoanalys. Och hon är inte heller den första författaren som ställt sig frågan – tänk om terapin tar något från mig? I essän ”The Education of the Poet” skriver hon: ”Jag trodde att det som höll mig vid liv, att det som gav mig hopp, var min ambition, min känsla av ett kall. Jag var rädd för att mixtra med mekanismen. Men en viss grundläggande pragmatism sa mig att jag ännu inte skapat något som skulle stå sig, därför kunde jag inte tillåta mig att dö.” Essän beskriver Glücks familjebakgrund, vad hon läste som barn, viktiga lärare: de centrala upplevelserna som format henne som författare. Hon berättar också varifrån det ytterst konkreta hotet om död kom. Som sextonåring drabbades hon av svår anorexia, som hon beskrivit som ett slags destruktiv frigörelseprocess. Hon påbörjade på eget initiativ en psykoanalys som skulle vara i sju år. Det hände att hon anklagade sin analytiker, sa att han skulle göra henne så frisk och hel att hon aldrig skulle skriva igen. Till sist fick han, som hon skriver, tyst på henne: (citat) ”Världen, sa han, kommer att ge dig nog med sorger ändå. Jag tror att han väntade med att säga det för, inledningsvis, var det faktum att världen alls finns bortom min förståelse, som den är för alla egocentriker.” I Glücks fall var farhågorna obefogade. Behandlingen tog inte bort grunden till kreativiteten, utan möjliggjorde den. Hon har i flera sammanhang återkommit till hur den psykoanalytiska erfarenheten har format henne, inte bara som människa, utan också som författare. Ibland syns kännedomen om psykoanalys mycket konkret i Glücks poesi, i dikter som beskriver en terapisituation, stundtals underförstått, stundtals utsagt. Som i dikten ”Svärdet i stenen” från samlingen "Faithfull and Virtuous Night" från 2014: Min analytiker tittade upp hastigt. Självklart kunde jag inte se honom men jag hade lärt mig, under våra år tillsammans, att intuitivt uppfatta rörelsen. Som vanligt vägrade han bekräfta om jag hade rätt eller inte. Min påhittighet mot hans undanglidanden: vår lilla lek. Jag har haft stor nytta av att vara psykolog när jag översätter poesi. En översättare måste,…