Om avsnittet
Sapfo var en av antikens allra mest lysande stjärnor men av hennes lyrik återstår bara spillror. Anna Blennow ser poesin frodas i ofullständigheten när vår fantasi blir Sapfos spökskrivare. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången 19/4 2017. Sapfo. Fragment 47 Eros skakade mitt hjärta liksom vinden drabbar ekarna på berget Fragment. Frånvaro. Förgängligheten hos det som varit helt. Spegelskärvan som inte längre reflekterar verkligheten. Och för den som sysslar med antikens litteratur är fragmenten den enda realiteten, den ofullständiga bas som vår kunskap balanserar på. Författare okänd. Texter förlorade. Det är som ett mantra, som upprepas för varje läsning: vi vet så lite. När vi läser antikens poesi har vi redan förlorat greppet om den, den faller ur våra händer, och vi samlar spillror och fotspår. Den grekiska poeten Sapfo, som levde på ön Lesbos sex århundraden före vår tideräkning, är kanske den författare som främst kommit att förknippas med fragment. Som en av den antika lyrikens absoluta förgrundsfigurer kallades hon den tionde musan och den kvinnliga Homeros. Hennes samlade verk omfattade kanske hela tiotusen versrader, men av dem återstår nu bara några enstaka kompletta dikter. Resten är fragment, ibland bara någon rad eller ett par ord långa. Fragment 48 Du kom, som jag längtade! och kylde av mitt hjärta som brann av begär Sapfos dikter ekar av begär till kvinnor, vilket genom historien satt ständigt fokus på hennes sexualitet. Men vem var hon? Hur var hon? Poeten Alkaios, Sapfos samtida, också han från Lesbos, beskriver hennes hår som mörkt violfärgat och hennes leende som honungslikt, och det är allt vi vet. Bilden av Sapfo är lika skör som den tvåtusen år gamla egyptiska krukskärva på vilken ett av hennes diktfragment återfunnits, där Sapfo åkallar Afrodite i en skuggig lund av rosor och äppelträd, med altare som ryker av rökelse. Fragment 177 genomskinlig dräkt Varje bok om och varje tolkning av Sapfo understryker dikternas fragmentariska tillstånd, trots att detta är långt ifrån unikt för just hennes poesi. Samtidigt har eftervärlden varit besatt av att försöka rekonstruera Sapfos biografi ur hennes dikter och ur långt senare textkällor. Det är som om det kroppsliga i hennes poesi – kärlekens alla plågsamma symptom från yrsel till svettningar – skapat ett behov av att mana fram den fysiska Sapfo. Hon förkroppsligas i sina dikter, och när textstyckena blir en metafor för hennes person görs Sapfo till en kropp i ruiner. Dikterna blir till en corpus i dubbel bemärkelse – Sapfos samlade verk, men också en anatomisk katalog som skymtar i fragmenten: kropp, känslor, klädesplagg. Och utgivare och översättare längtar efter att få fylla konturerna av Sapfo med färg, så att hon kan träda fram och personifiera den starka känsla av liv som dikterna förmedlar.…
