

Om avsnittet
Vergilius "Georgica" är en cirka 2050 år gammal guide till att bruka jorden. Dan Jönsson använder den för att utforska vår djupa relation till marken vi går på. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En bekant till mig brukar säga att det är nyttigt att få i sig lite jord ibland. Det ska vara bra för metabolismen och dessutom är det ju en känd sak att gravida kvinnor ofta blir sugna på just att äta jord. Faktum är att jag tror det finns ett djupare skäl till det där suget, något som inte bara har att göra med att kroppen signalerar brist på vissa mineraler utan bottnar i något långt mer primitivt, en urdrift. Njutningen i att ligga och rensa en rabatt eller ett trädgårdsland handlar ju bara delvis om att skapa ordning bland perenner och köksväxter – den består minst lika mycket i att släppa på den inpiskade rädslan för att smutsa ner sig, få känna leran kladda mellan fingrarna, jorden tränga in under naglarna och skiten torka in i hudens porer. Jag tänker att vad det i grunden handlar om är att överskrida den där gränsen som vi kommit överens om separerar kropp och värld, på nytt bli det lilla barnet som man var en gång, när gränsen fortfarande inte existerade, eller rättare sagt, när den var obegriplig, och man smakade på och körde fingrarna i allt. För att förstå. Men förstå vad? Den romerske poeten Vergilius undrar i sin lärodikt om jordbruket, Georgica: ”Säg, varför/ skyr vi de mödor det innebär att plantera och odla?” Frågan ställs lite ut i det blå, mitt i ett prydligt redovisande avsnitt om skogsbruk och fruktodling, som om Vergilius plötsligt stannat upp i präntandet, kanske distraherad av en fluga, och kastat en blick genom fönstret när det slagit honom att detta arbete han beskriver i vår civilisation är något vi i själva verket helst vill undslippa och komma bort från – fast vi sällan erkänner det, ens för oss själva. Och mycket riktigt, redan i nästa strof är han tillbaka i arbetsetiken, lägger ut texten om de vilda trädens nyttofunktioner, beskriver hur man tar tillvara ved och byggmaterial från stormfällen. Jag får ett intryck av vad som i psykoanalysen brukar kallas sublimering: den präktiga arbetsbeskrivningen som undanmanöver, runt ett tomrum, en avgrund, av mörka, ociviliserade begär. Eller kanske – en urskräck. När jag ligger där med fingrarna i myllan kommer jag att tänka på en hemsk passage i David Grossmans roman ”På flykt från ett sorgebud” där Avram, en av huvudpersonerna minns hur han under sin krigsfångenskap en gång tvingades utstå en tortyr som innebar att bli begravd levande. Grossman beskriver proceduren i detalj: ”den hårda stöten av en jordkoka som träffar honom mitt i ansiktet, svedan i ögonen, jordsmulorna som snabbt rinner ner bakom öronen” – därefter den förlamande dödsångesten, ”en ring av kall skräck slöt sig runt hans hjärta”, skriver Grossman och fortsätter den minutiösa…