

Om avsnittet
De skulle försvara Sverige i händelse av en rysk invasion, men vad ska en hemlig motståndsrörelse syssla med om kriget inte kommer? undrar Dan Jönsson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Lite utanför Hörby i Skåne bodde i mitten på nittonhundratalet lantbrukaren Karl-Göran Persson. Som alla svenska undersåtar hade han fått beredskapsbroschyren Om kriget kommer i brevlådan, dragit sina slutsatser och under ett par decennier byggde han med tonvis av cement och improviserade armeringar om sitt hus till ett bepansrat fort. Där skulle han hysa kungen och regeringen när kriget kom. Det märkliga byggnadsverket, i folkmun kallat Söderto fästning, står kvar än idag som en ruin i leråkern, orubblig och gåtfull – och något i historien om denne udda prepper gör att den dyker upp i tankarna när jag läser om den hemliga, svenska motståndsrörelse som skapades under kalla kriget för att operera bakom fiendens linjer efter en invasion. Stay behind, som den har kallats, verkar ha bestått av en lätt kufisk samling original och hedersknyfflar, som av patriotism och pliktkänsla gått in i en organisation med synnerligen oklara syften och befogenheter och en struktur och en verksamhet som ter sig ytterst svår att få grepp om. Utom att ett flygplan alltid skulle stå redo att föra kungafamiljen till England vid ett nödläge. Och att medlemmarna ägnade sig åt att åka på mystiska söndagsutflykter, kalla varann för lustiga kodnamn och öva på att gömma papperslappar i hemliga brevlådor. Nej, så kan det förstås inte ha varit. Men intrycket jag får när jag läser statsvetaren Johan Wennströms Sveriges sak var vår, ett första försök till genomlysning av denna dunkla, paramilitära organisation, är just det: av någon sorts oförarglig men ändå käckt hjältemodig Ture Sventon-klubb, ett demokratiskt hemvärn som i bästa svenska samförståndsanda samlades runt det nationella intresset, ”Sveriges sak”. Wennström fyller många luckor, rätar ut en hel del principiella frågetecken kring denna organisation som först kom till allmän kännedom i början på nittiotalet och då under visst ståhej eftersom det tycktes peka på att det militära under-täcket-spelet mellan Nato och det officiellt neutrala Sverige var långt mer både ut- och invecklat än någon dittills hade trott. Wennström tillbakavisar den bilden: Stay behind, eller Metro som den möjligen hette egentligen, var ett helsvenskt initiativ och fungerade, skriver han med en lite rörande jämförelse, ungefär på samma sätt som Arbetsmarknadsstyrelsen AMS, i samarbete mellan arbetsmarknadens parter. Att den skulle ha tagit order från Nato och Washington är otroligt, eftersom ledande medlemmar förnekar det i sina dagböcker. Och några andra förstahandskällor verkar svåra att uppbringa. Allt var ju superhemligt. Sådant är förstås ett problem när man skriver historia. Men det som gör just Wennströms…