Om avsnittet
Från vikingatiden via Palmemordet till Natoprocessen. Sveriges relation till kurderna är lång och skiftande. Katarina Bjärvall funderar på vad förändringen säger om vårt land. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Under en resa i den turkiska delen av Kurdistan en sommar för länge sedan träffar jag och mina vänner en ung matthandlare, Mehmet. När han får veta att vi är svenskar säger han nästan skyggt: Jag tycker mycket om Sverige. Varför, frågar vi, vaksamma på att han kanske hört svenska flickors lockande rykte. For many reasons, svarar han. Och medan vi sitter där i mattbutikens dova dunkel och dricker te, glas på glas, förstår vi att det handlar om politik. Om att Sverige gett fristad till så många politiskt aktiva kurder. Mehmet är inte den enda vi möter som tänker på Sverige med värme. En familj vill bjuda oss på middag kväll efter kväll, ”som tack för det Sverige gjort för kurderna”. En man nära på gråter när vi kommer att tala om den mördade Olof Palme. Sveriges band till Kurdistan – de kurdiska delarna av det som idag är Turkiet, Iran, Irak och Syrien – går långt tillbaka, det visar Rohat Alakoms gedigna bok ”Svensk-kurdiska kontakter under tusen år”. Redan vikingarna, närmare bestämt ruser med trolig bakgrund i Roslagen, träffar på kurder under sina härjartåg i Kaukasus. Kurdistan blir sedan under århundradenas lopp allt mer strategiskt viktigt. År 1709 dyker platsnamnet upp i ett svenskt dokument. Den geografiska beteckningen kan idag få makthavare i bland annat Turkiet att se rött, eftersom de menar att Kurdistan inte finns, men Karl XII skriver obekymrat ordet i ett brev till den osmanske sultanen. Rader av svenskar börjar resa till Kurdistan: forskare, diplomater, militärer och missionärer. Journalister från Svenska Familje-Journalen blir mottagna med stor gästfrihet av en kurdisk hövding. De får ett eget tält, fordrat med rött tyg och utrustat med sköna täcken och kuddar, och de bjuds på helstekt får fyllt med pistagenötter. Snart märks också en medkänsla med kurderna. En svensk diplomat i Konstantinopel, dagens Istanbul, skriver hem om de kurdiska bärarnas arbetsförhållanden ”som borde kunna knäcka en oxes rygg” och om hur ändå dansar till sent inpå kvällarna ”med mjukhet och grandezza som kommer oss klumpiga nordbor att häpna”. Och missionären Elin Sundberg rapporterar från persiska Kurdistan att byarna där saknar grönska. Varför planterar ni inte träd, frågar hon hövdingen Timur Beg. ”Det lönar sig inte, ty idag äro vi här, men imorgon kanske våra byar äro förstörda”, svarar han. Den första kurdiska flyktingen kommer till Sverige 1929. Süleyman är sju år när han och hans familj tvingas fly sin by i turkiska Kurdistan. Till fots. På vandringen genom Azerbajdzjan, Georgien och Ukraina förlorar han sin familj. Så långt kunde hans öde varit hämtat ur ett av Migrationsverkets diarier från…
