Om avsnittet
Att inte äga och att inte få sin önskan uppfylld – kan det vara detsamma som att vara rik och att få en gåva? Isabella Nilsson argumenterar för hur tomheten kan vara en verklig tillgång. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Uppläsare: Sofia Strandberg. I en kristen församling existerar inte något sådant som en människa fri från synd. I söndagsmässan hör du aldrig någonsin prästen säga att “de av oss som under veckan har syndat får nu ta emot syndernas förlåtelse”, prästen säger “nu får vi ta emot syndernas förlåtelse”. Människans ofullkomlighet betraktas inom kristendomen som så konstituerande för hennes varande i världen, att den är inskriven som en fast punkt i gudstjänstordningen. Jämfört med världens Ljus är vi alla lika goda kålsupare. Detta faktum tog inte minst Luther fasta på, när han på 1500-talet gjorde insikten om människans oavhjälpliga felbarhet till en central premiss för den protestantiska läran. Frälsning, menade Luther, är inte någonting som människan kan göra sig förtjänt av genom att vara duktig eller snäll. Så duktig eller snäll kommer hon liksom aldrig att bli. Människan kan aldrig vinna frälsning tack vare, utan tvärtom alltid bara trots att. Med Nietzsches formulering skulle vi kunna kalla detta för “den moraliska skepsisens inom kristendomen”. Guds kärlek, menar Luther, är ingen transaktion, ingen lön för ett moraliskt leverne, den har alltid karaktären av nåd. Det viktigaste en kristen har göra är att i livets alla skeden, även i dödsskuggans dal, fortsätta tro på nådens existens, fortsätta förhålla sig öppen till nådens eventuella uppdykande. Ogarderad, självutlämnande och med öppna armar; som Jesus på korset. “Man kan endast älska de varelser som inte överskrider det minimum av vulgaritet som är oundvikligt för att leva”, hävdade den svartsynte 1900-talsmisantropen E.M. Cioran i ”Sammanfattning av sönderfallet”. Just på denna punkt skulle kanhända han och Luther ha kunnat enas. Den kristna mystikern Mäster Eckhart kände sig för sin del så tämligen övertygad om människans outtömliga benägenhet att förvandla även den bästa avsikt till en vulgaritet, att han rentav uppmanade församlingen att tömma sig snarare än att bättra sig. Detta enligt logiken: Det är Guds natur att Han skapar något av intet. Därför: Den som ännu icke är intet, av henne kan Gud heller inte skapa! Idén om tomheten och bristtillståndet som något eftertraktansvärt, ja kanske som den främsta dygden av alla, manifesteras inte minst av historiens många minimalistiska strömningar: indiska asketer, kristna ökenfäder, punkens straightedge:are och senkapitalismens prylbantare utgör allihop exempel på sanningen att även fattigdom är en sorts kapital. Men också universella, tidlösa sanningar har en gång varit nyheter för oss på individnivå. Jag minns första gången den insikten drabbade mig, att otillfredsställelsen i sig kan…
