Om avsnittet
Att ta bladet från munnen är ett uttryck som funnits länge på många språk. Men hur sann blir den ocensurerade sanningen, i realiteten? Det frågar sig författaren Ulrika Kärnborg, med utgångspunkt i några exempel ur den svenska utgivningen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I höjd med sin 90-årsdag gav författaren Elsie Johansson ut vad hon sa skulle bli hennes sista bok. Redan titeln, ”Bladet från munnen”, sände en chockvåg av förväntan genom skaran av trofasta fans. Det finns inget som läsare på dagens bokmarknad älskar så mycket som löften om kommande indiskretioner. Inte så konstigt att kritikerna sedan fick svårt att maskera besvikelsen. Elsie Johansson har ju inte alls skrivit någon skandalbok med smaskiga avslöjanden Ingenting närgånget om moget sex, partnerbyten, sorger och oförrätter. Inget om att ge betalt för gammal ost, inga påhopp på namngivna kändisar. Tvärtom är ”Bladet från munnen” en förtjusande men ganska splittrad klippbok. Den känns mer som hopkok på gamla rester från tidigare romanprojekt än ett självständigt verk. Och om Elsie Johansson själv, den fattiga men sturska flickan i de slitna, blåvita gymnastikskorna vid vars sida vi vandrat i så många tidigare romaner, får vi inte veta mycket. Tji fick vi! Den moderna biografin är en oren blandgenre med drag av autofiktion, cancerjournal eller bekännelselitteratur. Förr brukade biografiformen användas för att servera en respektfull allmänhet tillrättalagda versioner av framgångsrika liv. Den moderna biografin är något annat, en oren blandgenre med drag av autofiktion, cancerjournal eller bekännelselitteratur. Många samtida författare väljer att kalla sina biografier för ”romaner”, kanske för att läsarnas förmåga att skilja mellan liv och dikt blir alltmer opålitlig. Vissa, som Kerstin Ekman, driver samvetslöst med läsarnas hunger efter verklighet och ger dem i stället dimridåer och speglar. I hennes romanbiografi ”Grand final i skojarfabriken” kallas författarens alter ego Lillemor Troj, en beundrad författare på ett av landets största förlag. Hon är elegant och slagfärdig, uppträder gärna på galor såväl som i televisionen. Vad ingen vet är att Lillemor inte har skrivit de böcker hon hyllas för. Konstnärlig motor bakom de många och tjocka romanerna är Barbro ”Babba” Andersson, vulgär och frispråkig, och knappast någon som släpps in i de fina salongerna. Under alla år har Lillemor bara renskrivit Babbas böcker. Hon har fungerat som sköld och tjusigt skyltfönster medan det stökiga konstnärliga geniet kunnat skapa i lugn och ro. Snabbt listar läsaren ut att varken Babba eller Lillemor i egentlig mening ”är” Kerstin Ekman. De är båda uppvuxna i Kramfors, inte i Ekmans Katrineholm. Medan Kerstin Ekman själv levt ett ganska konsekvent författarliv, är Lillemor Troj ängslig medelklass med stark dragning till fina titlar och ärvt porslin. Babba,…
