Om avsnittet

Katarina Wikars ser filmen ”Vad döljer du för mig?” där alla mess ska läsas kollektivt under parmiddagen, och tänker på några gamla sällskapslekar under ännu mer disharmoniska familjesittningar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017-06-07. När jag och mina väninnor var si så där elva år blev vi ibland bjudna på party hos några större barn i de tidiga tonåren, såna som satt under filtar och hånglade, och då skulle det förr eller senare alltid lekas Sanning och konsekvens – om man sa "sanning" tvingades man berätta vem man var hemligt förälskad i, och om man sa "konsekvens" skulle man alltid pussa nån annan lika blyg på munnen. Uppriktigt sagt så minns jag inte riktigt, och nu så här mer än fyrtio år senare år senare skulle jag nog känna mig lika obekväm om någon föreslog att vi skulle återuppta leken. I den italienska kioskvältarfilmen "Vad döljer du för mig?" har några medelålders gifta urbana medelklasspar middag. Efter den vanliga tiraden om att vi har hela vårt liv i mobilen kommer värdinnan på idén att nu lägger vi alla mobilerna påslagna på bordet och läser varje mess kollektivt, och om någon ringer så ska högtalarfunktionen aktiveras. Vi har väl ingenting att dölja eller? Det hela är en sorts sanning och konsekvens för vuxna par utan både skyddsnät och fallskärm. Det går dessvärre inte att berätta handlingen mer utförligt utan att spoilra handlingen men filmen har några extra existentiella dramaturgiska falluckor, och det hela utspelar sig under en kväll då man kan se parallella månar på himlen, då verkligheten och illusionen liksom blandas samman. Som alla förstår skulle under en vanlig tretimmarsmiddag inte sju liv hinna gå sönder eller få en nystart, själva filmens format, ett rum, en kväll kräver en händelsernas acceleration, där en härva av otroheter, hemlighållna operationer, nätfantasier och allmänt familjesmussel uppdagas. Så här har det väl alltid sett ut i tvåsamheten kan man tänka sig men innan mobiltelefonerna fanns som någon sorts hemlighetsmanicker eller sanningsserum var det krångligare att få till ett sådant sällskapsspel som de ägnar sig åt i "Vad döljer du för mig?". Vuxna människor i har haft lång tid på sig att lära sig ljuga, så en vanlig omgång Sanning och konsekvens utan mobiltelefoner skulle de flesta av oss antagligen tråckla oss ur. Det är de digitala spårens förbannelse. En gammal väninna tog ut skilsmässa när hon upptäckte att hennes man i åratal hade porrsurfat nätterna igenom. Han hade helt enkelt glömt att radera sina sökningar. Hur såg sällskapspelen då ut förr? Man kan alltid återupptäcka filmen "Kinesisk roulett" av Werner Rainer Fassbinder från sent sjuttiotal. Här har vi det uttråkade överklassparet som lyckas sammanstråla på ärvt familjegods en weekend då de båda ljugit och tagit dit sina respektive älskare och älskarinnor. En dotter på…