Om avsnittet
1808 föddes i Stockholm en liten flicka som hette Therese Bruce. Hon dog 1885 på Gotland men då som man vid namn Andreas Bruce. Som vuxen hade Andreas en liten dotter som kallade honom far. Han var i själva verket biologisk mor till flickan, som med tiden förde släkten vidare. Therese Andreas Bruce är ett livsöde som fascinerat både i sin egen tid och i vår – nästa vinter planeras det en teaterföreställning på Gotland om denna märkliga person. Therese Andreas själv var angelägen om att världen skulle få veta allt om hans liv, och skrev ner sina minnen när han blivit äldre. Minnesanteckningarna har förvaltats av Hilbert Björkdahl, som bor i Vetlanda, men idag finns den på Landsarkivet i Visby. - Therese Andreas Bruce var min mormors mormor. De flesta som pratar om henne säger ”han”, men jag säger ”hon” – det är ju ändå min mormors mormor, säger Hilbert. Han var ganska vuxen när han första gången fick höra talas om sin märkliga anmoder. -Jag var nog i 20-årsåldern. Min mamma antydde att det fanns några memoarer liggande någonstans, och man sa att min mormors mormor var ”utklädd” hela livet, och man sa också allmänt att ”det måste varit ett väldigt lidande för henne”. De där memoarerna, som Hilbert Björkdahl fick höra talas om som ung finns bevarade, och det är de som gör att vi idag vet hur Therese som senare blev Andreas tänkte, kände och hade det under sitt komplicerade liv. Familjen Bruce var av gammal skotsk adel. Pappan, Adam Bruce, var page vid Gustav den III:s hov, och var med på den berömda maskeradbalen då kungen sköts. Familjen var stor, de var många syskon och rent materiellt hade familjen det ganska gott. Men av den ganska frispråkiga memoartexten förstår man att det inte bara var enkelt. Fadern förgrep sig på både den unga Therese och hennes äldre syster. När han fick kritik försökte han hävda att han bara skulle se om flickorna var lättledda. Nu vill jag förflytta mig till mitt 14de år, min syster och jag skulle på en gång läsa oss fram till Herrans heliga Nattvard. Wår pröfning af vår Far fortsatte och tilltog nu voro vi stora och utbildade och vackra, att det var mera frästsamt för honom och som han ingen sysellsättning hade annat än hvad som förut är nämnt, skulle han något roga sig med, ty det står i Skriften ”Fåfäng gå lärer mycket ondt”. Wi talade om det då för Prosten, som umgicks i vår faders hus och han talade vid wår Far om saken, han hade svarat att det var bara för att pröfva oss, om vi voro lättsinniga och lätta att förföra, och mig för att han ville se om jag vore gosse som jag sagt honom. (…) Vår Far var inte kallblodig under sina försök utan det svårasste var att {det] var en vålldsam Pasjon, atta man kunde förskräckas och bli rädd, blek var han som lik och darrade då det öfveföll honom, då sade vi Prosten huru han bar sig åt när han skulle pröfva oss då förstod Prosten sanningen och förebrådde honom strängt hans fel, men det hjelpte inte mycket, vi måste akta oss…
