Om avsnittet
#bild=447195# Släktbands landskapsupplaga 3 nov 2008 Välkomna till en ny säsong med Släktband! Den här upplagan kommer att ha en lite annorlunda inriktning än tidigare säsonger. Vi kommer att utgå från de föreställningar vi haft och kanske delvis fortfarande har om folk från olika landsändar. Genom tiderna har man till exempel påstått att smålänningar är snåla, jämtar är sura och norrlänningar är tysta. Vad kommer de här föreställnigarna från? Finns det spår av dem i arkiven och kan vi härleda föreställningarna till skriftliga källor? I den här omgången av Släktband kommer vi att fokusera just på de olika landskapen. Men i det här allra första programmet tar vi ett större grepp om Norrland, som ju INTE är ETT landskap. Om man tittar i källorna så spreds det runt förra sekelskiftet massor av fördomar som handlade om folkkaraktärer. En av de var ”Sveriges Folk” som gavs ut 1918 av I Flodström, byråchef i K. Kommerskollegium. Så här står det om den norrländska folkaraktären: Bondgårdarna i Norrland äro prydliga och stora, ofta byggda i två våningar, av vilka den övre ej sällan är oinredd. Men om norrlänningen sålunda icke kan konsten att spara, så har han i stället lärt sig att, när så kräves, med lugn fördraga nöd och hunger samt att arbeta. Han är ärlig och trofast, renlig och ordentlig och har en livlig fantasi samt är ofta böjd för religiositet. Till sitt lynne är han icke sällan sträv och otillgänglig. Men givetvis fanns det massor av människor som inte alls motsvarade bilden av den sträve och otillgänglige norrlänningen. En av dem var Karl Andersson som levde i Renbergsvattnet i Västerbotten i slutet av 1800-talet. En av hans sentida släktingar, Kjell Risberg, kan historien om Karl. -Som släktforskare vill man ju gärna komma åt lite mer uppgifter än bara data om födslar och död, säger Kjell Risberg i Falun. Han har forskat på sin frus släkt, och han fann då historien om hennes farfar, bonden Karl Andersson Renström som bodde i Renbergsvattnet i Burträsk socken i Västerbotten i slutet av 1800-talet. -Landsvägen gick mellan gårdens boningshus och ladugården, och intill ladugårdsväggen stod Karls mjölkpall med sina krukor. Farfar Karl satt ofta på mjölkpallen för att inte missa dem som kom förbi, särskilt angelägen var han att prata med mjölkkusken. -Det berättas att Karl brukade slå följe med mjölkskjutsen till några andra gårdar längre fram på vägen, säger Kjell Risberg, och fortsätter. -För att kunna bestämma farten så tog han ofta tag i betslet på hästen och ledde den framåt vägen – och hela tiden pratade och pratade han, slutar Kjell Risberg. Men historien om Karl Andersson tar inte slut med det. Det finns de som påstår att folk till slut blev så trötta på hans pratsamhet att de började ta en omväg i skogen och att det med tiden blev en ny väg runt byn och Karl Anderssons mjölkpall. #bild=447236# När etnologen Kjell Hansen får höra historien om Renbergsvattnets pratsamme inbyggare…
