Om avsnittet
Vissa av de mer uppmärksamma bland er har kanske noterat att det förflutit en längre tid sedan jag skrev något här. Jag vet inte riktigt varför egentligen, kanske har jag ingenting att säga, kanske har det inte hänt något att skriva om, eller kanske behövde jag bara vila upp mig lite. Men, jag skall ta bladet från munnen och förmedla lite intryck från mitt trista liv. Tänkte att jag skulle göra det i form av en veckoblogg. En sån där trevlig sammanfattning av en vecka med egna bilder och allt, som vissa av er andra gör så bra. Eftersom jag skriver så långsamt så är det inte den senaste veckan jag behandlar, utan någon av dem som kom före den. Det är väl inte så noga egentligen. MÅNDAG: Veckan börjar dåligt. Vem hade väl kunnat vänta sig något annat. Helgens stormande har höjt vattennivåerna rejält, med översvämningar som följd. Vattnet får inte riktigt plats däruppe utan det börjar sippra ner längs väggarna och lägga sig i stora pölar på mina golv. Det jobbigaste är att vattnet har silats genom jorden på kyrkogården som delvis täcker området ovanför mina underjordiska gångar, vilket medför att luften jag andas fylls av oangenäma dofter. Till sist orkar jag inte längre stanna kvar, utan flyr upp till ytan redan i skymningen, betydligt tidigare än jag annars brukar. Jag går sakta genom kyrkogården i skumrasket, eller vadar snarare. Jag passerar Elsie som vanligt och stannar till och pratar lite. Hon brukar aldrig svara, men det är ändå trösterikt att ha någon att tala med. Hon är en god lyssnare Elsie. Men nu ser jag att hon blivit skändad, vanhelgad av vandaler. Är inget heligt längre? Någon har krossat hennes ena öga. Jag ser tårar rinna nerför hennes kinder, eller är det regnet? Jag smeker hennes kind, viskar något till tröst i hennes öra. Mer kan jag jag inte göra just nu. Får jag tag i vandalerna senare, så kommer dom att önska att dom redan låg under hennes fötter. Jag går vidare. Tittar förstrött på de bekanta stenarna, noterar omedvetet namnen jag läst så många gånger förr. Plötsligt stannar jag till. Reagerar på ett namn jag inte tidigare lagt märke till, men som jag känner igen. Jag vet vilka dom är som ligger där, även om jag inte känner dom, aldrig har träffat dom. Men dom betyder något för mig ändå. Jag böjer mig fram och plockar bort lite skräp och löv från stenen. Nu ser jag hela namnet. Jag börjar prata tyst med dem som vilar därunder. Förklarar vem jag är. Berättar allt om mina känslor och vad som hänt mig. Beskriver mina avsikter, och ber om hjälp. Hjälp att uppnå det jag drömmer om, det jag önskar. Jag vet inte om dom hör mig, eller om dom tänker att hjälpa till. Men det känns bättre nu, i vilket fall. När jag går vidare ber jag om ett tecken på att dom hört mina ord, att dom förstått vem jag pratat om. Jag lämnar kyrkogården bakom mig, går genom den mörka skogen bort mot staden, andas in den friska nattluften och tänker på det jag precis varit med om. Jag har inte kommit mer än ett kvarter in i staden innan jag åter blir…
