Om avsnittet

Den finska konstnären Hanna Vihriälä har en utställning i Göteborg. Den är i Stenhallen, en del av Göteborgs konstmuseum. Det första man ser är en form av hängande band. Det är en blandning av vita och gula band. De har fransar längst ner. De gula banden skapar formen av en bil inne i det vita. Verket heter Mercedes Benz G-klass. Det är en exklusiv och kraftfull SUV. SUV kallas också stadsjeep. Jag läser i verkets beskrivning att banden är sorgband. Jag antar att de används vid begravningar på något sätt. En svävande lyxbil av sorgband alltså. Utställningens beskrivning av verket associerar bilmodellen till maskulinitet och militarism. SUV:ar får mig även att tänka på lyxkonsumtion och klimatförstörelse. Man har inte en stor jeep inne i stan för att man behöver det. Det är mer en statussymbol. En statussymbol som bränner onödigt mycket bensin. Detta är ganska specifika tolkningar. Titeln inbjuder visserligen till det. Kanske kan vi röra oss kring verket mer varligt. En bil är tung och består av metall. Den är hård, kompakt och materiell. Konstverket lockar fram bilens form som en gyllengul skugga i ett hav av skira band. Den blir lätt, mjuk och riskerar att blåsa bort. Den blir närmast eterisk, som en skugga eller dimma, snarare än ett fast objekt. Bilens hela funktion bygger på markkontakt. Den står stadigt på vägen. Jag gissar att denna modell har fyrhjulsdrift. Den kan ta oss framåt långa sträckor och över utmanande terräng. Här har den dock lyfts från underlaget. Svävar den? Eller flyger den framåt? Har den berövats sin förmåga att förflytta oss? Eller kan den transportera oss någon annanstans? Har den kommit till oss i en dröm, som en svävande skugga? Och så sorgbanden då. Det finns en optimism kopplad till bilen som fenomen, eller hur? Drömmen att kunna resa vart som helst. Bilen som en egen värld av frihet. Sätt på stereon och kör iväg vart du vill. Världen är din! Men här tycks bilens potential desarmerad. Hjulen snurrar i luften. Det kan vara den som ska begravas. Eller står vi inför ett minnesmärke? Visst kan det finnas skäl att sörja. Moderniteten, tekniken och utvecklingen lovade oss något. Vi verkar ha fått något annat. Löftet om framsteg har förbytts i förödelse. Drömmen om utveckling har blivit en hägring, som vår svävande bil. Vad mer kan lämna marken? Inte bara konstnärer kan få ting att levitera. Det står oss var och en fritt. Jag ser krukväxterna i mitt rum lyfta. Stolen jag sitter på lösgör sig från golvet. Böckerna i hyllan lyfter försiktigt från hyllplanen. Utanför fönstret ser jag husen frigöra sig från marken. De lyfter långsamt som luftballonger i slow motion. Gravitationen släpper taget om människorna på gatan. De tumlar runt som astronauter i luften. Och jag funderar på vad mer som skulle må gott av att lätta. Mäktiga personer i styrelserum. Ansvarets tyngd lyfts från axlarna, men också maktens självrättfärdighet. Politikerna i parlamentens korridorer. Ett luftdrag under fotsulan. Käkarnas spänning släpper.…