Om avsnittet

Jag kom att tänka på något jag läste i filosofin. Jag tror det var filosofen Heidegger. Det hade något med existentialism att göra i alla fall. Att existera är att vara, att finnas till. Existens är själva varandet som substantiv. Språket är konstigt. Du som läser existerar (tror jag). Det känns ganska lätt att förstå. Din existens å andra sidan, vad är det? Vi kan lätt göra ett substantiv. Men vad står substantivet för? Kan ditt tillstånd att finnas till betraktas som en grej? Inom existentialismen gör man det i alla fall. Existensen, speciellt människans, betraktas som ett objekt att studera. Hur är det att vara människa? Vad är speciellt för varandet, för existensen? Det är intressant att fundera på. Gör du det ibland? Om jag minns rätt skrev Heidegger om att människan är kastad in i verklighten. (Rätta mig om jag minns fel. ) Det låter ju lite konstigt. Vad kan menas med det? Jag tänker på det som omständigheter. Det finns en oändlig mängd omständigheter som påverkar oss. Vi kan inte känna till alla. Vi kan påverka en försvinnande liten del av dem. Det börjar med födseln (kanske). Jag föddes till exempel 1976. Då förlorade socialdemokraterna regeringsmakten efter 44 år, kalla kriget rådde mellan öst och väst och kärnkraften debatterades. Färg-TV:n hade precis kommit, det fanns bara två kanaler. Det fanns fasta telefoner och telefonkiosker, men inga mobiler och inga datorer. Det är bara några exempel. Saker har förändrats en del sen dess. När mina föräldrar bestämde sig för att skaffa barn visste jag inget om detta. Jag fick ingen förhandsinformation. Jag var inte med på något möte och diskuterade beslutet. Jag kunde inte tacka ja eller nej. I oktober samma år föddes jag bara. Välkommen till världen! Du vet ingenting om den men nu är det dags att börja leva. Så är det för oss alla. Och så tror jag att man lite mer konkret kan tolka att man kastas in i verkligheten. Tänk dig någon som kastas in på en scen. Plötsligt är personen bara där. Handlingen är i full gång. Scenografin är på plats. Publiken också. Det spelas någon musik. Medspelarna står där och diskuterar något. Det är bara att börja agera. (Jag var tvungen att kolla. Heidegger talade om kastadhet (också ett konstigt substantiv. Han kanske menade något djupare än jag lyckas förmedla. Men poängen här är att tänka fritt och lära sig nya ord) Jag tänker mig att varje ögonblick är som när vi föds. Vi kan tänka oss det i alla fall. Vi föds på nytt och på nytt. Vi kastas in på scenen. Vi släpps ner i verkligheten. Vi “beamas” ner av ett UFO på en ny okänd planet. Känner du dig också lite yrvaken ibland. Var är jag? Hur hamnade jag här? Tänk på det där med omständigheterna igen. De är oändliga. De förändras hela tiden. De påverkar oss utan att vi vet hur. Vi har liten makt över dem. Kanske märker vi det. Kanske märker vi det inte. Ibland förnimmer vi bara en subtil förändring i ljuset. Det blir svagare eller ändrar färg. Du hamnar i spotlighten ett ögonblick. Sedan blir det helt mörkt…