Om avsnittet

»Så du är en läsare alltså?« Jag har stoppat poeterna Fredrik Nyberg och Lars Mikael Raattamaa på festivalområdet. Jag börjar något i stil med »det är ju inte så ofta man hoppar på poeter i offentligheten«. Fredrik håller med medan Lars Mikael invänder att det faktiskt händer ibland. Jag har sett dem här tillsammans tidigare år. Och eftersom jag läst dem båda kändes det lite kul att säga hej. Fredrik undrar om jag också skriver. Jag svarar att det gör jag inte. Inte riktigt sant förstås men känns inte som sammanhanget att pitcha Svenska med Kalle. »Så du är en läsare alltså«, säger Fredrik. Det är något milt komiskt med den frågan. Det är förmodligen fler personer som skriver poesi än som läser den. Fenomenet har diskuterats på poesipodden Örnen och kråkan. Här står alltså en livs levande läsare framför de två poeterna. (Undrar om de läser mycket poesi själva.) Fredrik Nybergs två näst senaste diktsamlingar har jag faktiskt läst i sin helhet. Märkliga skapelser som bland annat fantiserar om hemliga tunnlar under Carl Von Linnés bostad. Raattamaa har jag läst mer fläckvis. Han har publicerat en filosofisk essä om förorten, med tonvikt på Angered. Den har jag läst men har bara vaga minnen av innehållet. Sedan har han skrivit en fantastisk dikt om barn som länsar en sopstation efter att samhället kollapsat. Den finns i en antologi med politisk dikt sammansatt av författaren Göran Greider. Något av allt detta hann jag bara antyda i mitt korta samtal med poeterna innan jag lämnade dem ifred. Med tog jag mig en fundering om det här med att vara läsare. Kultur är ju ingenting utan sin publik. Det är inte mycket lönt med en bok som ingen läser. En teaterföreställning utan någon som tittar blir ett sorgligt spektakel. En gång för länge sedan såg jag Margareta Krook på Dramaten i Stockholm. Hon satt ensam på scenen i en tronlik stol. Hon var majestätisk i sin uppenbarelse (som jag föreställer mig att hon alltid var). När jag satt där på andra eller tredje balkongen slog det mig att jag var lika viktig som hon. Det är ju att jag är här och tittar som ger mening åt hennes konst, tänkte jag. Drabbades jag månne av hybris? Måhända (kanske) satt det någon viktigare på parkett. Jag kommer att tänka på den somalisk-amerikanska poeten Ladan Osman. I en intervju pratar hon om vikten av att stötta det poetiska communityt där hon bor. Besöka uppläsningar. Köpa böcker. (Har för övrigt bara läst hennes debutbok. Hon har släppt två till. Kanske någon mer som vill läsa?) Ett annat exempel var mina två professorer i dramatik på Göteborgs universitet, när jag studerade litteraturvetenskap. De var båda flitiga teaterbesökare. Du kunde se dem även på de mindre teatrarna. Det är något fint med människor som bevarar sin entusiasm för konsten. Även om de hade ägnat sig åt konst akademiskt under många år hade de sin passion kvar. Även vi vanliga dödliga är viktiga. Kultur är ett socialt och kollektivt fenomen. Genom att uppleva, delta och diskutera håller vi kulturen…