Om avsnittet

4 dansare som svävar högt uppe i luften. De rör sig i formationer. Lyftkranen svänger ut över publiken. Dansarna sänks ner strax över våra huvuden. Det är vackert och fascinerande. Det måste vara hisnande att hänga sådär. Musiken är välkända klassiska stycken och poppigare låtar. Ljusshoven skapar effekter och skuggor på dansarnas vita dräkter och de omgivande husväggarna. På Götaplatsen. En del av Göteborgs dans- och teaterfestival. På vägen hem kommenterar en kompis jag möter: “Det var någonting för alla. Gubbarna kan diskutera säkerhetsanordningarna medan andra njuter av dansen”. Strax innan hängde jag med en vän på en teaterföreställning. Det var en ambitiös uppsättning. 10-talet skådespelare och dockspelare. Avancerade dockor. Projektioner. Påkostad scenografi. Manus baserat på en roman av en nobelpristagare i litteratur. Men för mig föll föreställningen platt. Den var pretentiös och långtråkig, tyckte jag. Den checkade de finkulturella boxarna. Men magin uteblev. Publiken applåderade entusiastiskt dock. Jag kunde inte låta bli att undra varför. Tyckte de att det var så bra. Eller ville de tycka det. För mig funkade spektakulär dansunderhållning med lyftkran bättre igår. En stund. Jag gick hem innan det var klart. Men jag fick lust att skriva lite om smak, om elitism och mainstream, om snobbism och folklighet. Ramar för tolkning För att koppla det här till språk och kommunikation. Smak och smakhierarkier märks i många samtal. De finns där när vi talar om sådant vi gillar. Det kan vara musik, film, inredning, konst, kultur eller varför inte mat och dryck. Det finns olika idéer om vad som är fint, intressant, kvalitativt, djupt, värdefullt. Och vad som inte är det. Det kan vara kul att vara medveten om och uppmärksamma. Kanske kan det hjälpa oss att navigera i samtal. Hur vi uttrycker våra värderingar och bedömningar är en intressant del av kommunikation tänker jag. Detta spiller också över i hur vi värderar och bedömer (kanske dömer) varandra. “Jag tycker om mainstream”, det är min kollega som pratar. Hon tar en konsert med Orup och Danny Saucedo som exempel. Hon älskade den. Men hon upplever att vissa blir förvånade när hon tycker om sådan musik. Hon umgås med många som ser ner på mainstream. Uppenbarligen är det något hon får förhålla sig till. Vad gör man när det man genuint gillar uppfattas som ytligt, billigt och vulgärt av andra? En annan kollega säger med eftertryck att han inte har någon koll på populärmusik. Han har precis berättat om hur viktig basisten Jaco Pastorius var för honom. Han är själv musiker. Hans uttalande känns mer som en identitetsmarkering (“sån här är jag”) än uttryck för en negativ värdering. Jag känner dock igen perspektivet. En person som är intresserad av musikalitet och skicklighet. För en sådan person kan kommersiell popmusik framstå som ointressant nonsens. Värdehierarkier som dessa kan man möta i många skepnader. De tar sig ofta uttryck i en uppfattad motsättning eller att två saker ställs mot…